I veckan presenterade den danska regeringen en reform för utarbetade arbetare. Utslitna kroppar ska få vila och ett långt arbetsliv ska löna sig, är devisen.

Och Sverige bör definitivt följa vårt grannlands exempel.

”Jag har ont i kroppen efter 40 år som byggnadsplåtslagare och ser det som omöjligt att jobba fram till 64.”

Citatet kommer från en undersökning av Byggnads där hela nio av tio byggarbetare svarar att deras kroppar som allra längst håller för att jobba till 65 år. 

Men någon sådan hänsyn tog inte Pensionsgruppen 2018 vid beslut om de successiva pensionshöjningarna som nu genomförs. 

Redan från i år höjdes den tidigaste pensionsåldern till 62 från 61 år. 2023 skjuts gränsen för garantipension fram till 66 år och 2026 blir pensionsriktåldern 67 i stället för 65 år för samtliga förvärvsarbetande.

Kanske är förändringarna till viss del ofrånkomliga. För vi blir allt äldre i Sverige och samma trend med höjd pensionsålder syns i hela västvärlden. 

Men den generella ökningen i livslängd tar inte klass med i beräkningen. Lågutbildade kvinnor och män lever nämligen hela fem respektive sex år kortare än motsvarande högutbildade. Och ökningen i livslängd bland arbetare har i stort sett stagnerat i motsats till tjänstemännens. 

Trots att vi bevisligen har en så ojämlik ålderdom i Sverige har vi inte i närheten av samma hätska debatt om pensionerna som i Danmark. 

I förra årets danska riksdagsval var pensionsfrågan en av de hetaste valfrågorna. Och reformen Ny rätt till förtidspensionering – en värdig pension för alla som presenterades av den socialdemokratiska statsministern Mette Fredriksen i veckan var ett direkt resultat av detta. 

Den kallas för Arne-pension och innebär sjösättandet av danska Socialdemokraternas tyngsta vallöfte, där den 60-åriga bryggeriarbetaren Arne Juhl porträtterades på valaffischerna.

Efter 40 års arbetsliv måste han ta smärtstillande varje kväll för att orka jobba och blev Socialdemokraternas ansikte för kravet på en rimlig pension när kroppen säger ifrån.

Reformen, som ska kosta motsvarande fyra miljarder svenska kronor, tillåter arbetare att ansöka om förtidspension upp till tre år före den vanliga pensionsåldern på 67 år.

Och här finns inspiration att hämta. Mycket talar för att en liknande förtidspensionsreform skulle bli en räddning för väldigt många arbetare också i Sverige.

Under flera år har nämligen antalet sjukskrivna bara ökat bland landets äldre samtidigt som samhällets stöd har minskat.

Färre äldre beviljas sjukersättning, det stöd som tidigare kallades ”förtidspension”. Mer än hälften av de sökande nekades förra året stöd jämfört med 2014, vilket är anmärkningsvärt. 

Allt fler äldre arbetare kommer i kläm och det är bråttom att åtgärda detta uppenbara systemfel.

Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi har flera gånger lyft detta komplexa problem och beskrivit hur han eftersöker en lösning, en ”ventil”, för att erbjuda en värdig utväg för dem vars kroppar inte håller fram till pensionsålder.

En särskild utredning för att se över sjuk- och aktivitetsersättningen tillsattes därför i våras i syfte att bland annat föreslå utformningen av en sådan ventil.

Och det är lovvärt att en tydlig politisk vilja finns att åtgärda detta uppenbara systemfel som slår så hårt och så orättvist. 

Men mer behöver göras. I grunden måste vi ha ett arbetsliv med en arbetsmiljö, en bemanning och en minskad stress som gör att alla anställdas kroppar håller under ett helt arbetsliv.

En, som i Danmark, rejäl och högljudd debatt om rättvisa och jämlika pensioner vore en bra början.