Den 1 oktober återupptas årets uppskjutna avtalsrörelse med centrala löneförhandlingar inom industrin.

Och på grund av coronakrisen är det mycket som är annorlunda mot en vanlig avtalsrörelse.

Vid en någorlunda stabil framtid brukar parterna föredra treåriga avtal. Genom coronapandemin är tillvaron allt annan än stabil. Det gör att vi troligen får se kortare, företrädesvis ettåriga, avtal.

Var lönenivån kommer att hamna är ännu mer omöjligt att säga.

De grundläggande förutsättningarna har visserligen inte ändrats.

I botten för löneökningarna måste läggas de två procenten som inflationen ska vara enligt Riksbankens mål. Därutöver uppskattar parterna hur produktiviteten har utvecklats och kan tänkas fortsätta utvecklas under avtalsperioden.

Ovanpå detta brukar parterna jämföra med löneutvecklingen i våra viktigaste handelsländer för att hamna någorlunda rätt i den internationella konkurrensen.

På senare år har också valutasvängningar mellan olika länders valutor börjat diskuteras i avtalsrörelsen även om det inte finns någon samsyn om hur valutasvängningar ska, eller om de ens kan, ha någon inverkan på svensk avtalsrörelse.

Men detta pratar man alltså inte om i årets avtalsrörelse. I alla fall vill inte arbetsgivarna ha det så.

Med en blandning av häpnad och trötthet ser vi i stället att arbetsgivarnas huvudorganisation Svenskt Näringsliv nyligen kom med ett minsta sagt udda utspel, där de förordar ett nollbud.

Frys lönerna, är det tydliga budskapet, ge inte ett öre mer till någon.

Med tanke på coronapandemins kraftiga inverkan på världens och Sveriges ekonomi kan någon kanske få för sig stt detta är logiskt, men logiskt är det minst av allt.

Dels är det inte alla branscher som har drabbats. Branscher som IT och internethandel har gynnats väl av omständigheterna. Dels är de stödpaket som regeringen har beslutat om ämnade att lyfta företagen över krisen utan någon påverkan på timlönerna. Där har de anställda genom korttidspermitteringar redan givit sitt bidrag till att rädda företagen.

En ekonomisk kris klarar vi inte genom att ytterligare fattiggöra arbetskraften. Att kräva sänkta reallöner, som ett nollbud i realiteten innebär, medför i stället att en större del av produktionsvärdet tas ut som vinst av företagsägarna.

Och att de anställda får en försämrad ekonomi och försämrad köpkraft.

Nu kan det tyckas som att sådana här utspel är en del av förhandlingarna.

Framtiden för svensk industri ser ju aldrig så mörk ut som i de prognoser som arbetsgivaren presenterar just före en avtalsrörelse.

Och vi har tidigare mötts av spektakulära utspel från arbetsgivaren i inledningen av avtalsförhandlingar. Minns till exempel Teknikföretagen som inför förra avtalsrörelsen 2017 av någon ännu inte helt klarlagd anledning tog det ekonomiska läget i Finland som argument för att hålla tillbaka lönerna i Sverige.

I år verkar det i stället vara Norge som gäller. Norska motsvarigheten till Svenskt Näringsliv, Næringslivets Hovedorganisasjon, NHO, uppmanade för två veckor sedan sina medlemsförbund att lägga nollbud i årets avtalsrörelse.

Och den LO-fackliga tidningen Klassekampen sammanfattade:

”NHO menar att de yrken som klarat Norge genom krisen ska att få noll kronor i lönökning i både centrala och lokala avtal. Kravet möts med ilska i fackföreningsrörelsen”.

Och någon vecka senare gör alltså svenska arbetsgivare likadant.

Om det här är förpostfäktning, spel för gallerierna, eller på något sätt allvar från de nordiska arbetsgivarna är oklart.

För svensk ekonomi borde det dock vara självklart att avfärda nollbudets reallönesänkningar. Vi kan inte låta konkurrenskraften sjunka, utan måste skapa utrymme för utveckling framåt för både företag och anställda.