Sedan i går är jakten på Olof Palmes mördare över. 

Den misstänkte gärningsmannen, Stig Engström, den så kallade Skandiamannen, kan dock inte gripas för fortsatt utredning eftersom han dog redan 2002.

Enligt chefsåklagare Krister Petersson går det inte att komma runt Stig Engström i jakten på mördaren. Och några möjliga andra spår finns inte.

Det är ett starkt utpekande som knappast kan drivas längre utan juridisk prövning eller rättegång.

Men mekanismerna bakom mordet har en betydligt bredare förankring i förhistorien än hur en ensam gärningsman har resonerat. Och personerna bakom dessa mekanismer kommer aldrig att fängslas.

Det är de som gemensamt skapade det uppiskade hat som vid tiden för mordet i en mycket stor omfattning riktades mot Sveriges statsminister.

Likheten med dagens hatkampanjer från Sverigedemokraternas hatmobb och extremhögern är tydlig. Men då var även etablerade borgerliga tidningar engagerade i kampanjerna.

Jag minns själv som reporter på Expressen hur tidningens chefredaktör ursinnig rusade ut på redaktionen då en rubrik hade blivit för positiv mot Palme och krävde en ändring, och hur en fotograf aktivt drev tesen att Palme förberedde ett totalitärt maktövertagande.

Hatet var ursinnigt, groteskt och genomgripande. Och ingen som var med på den tiden kan glömma de nidteckningar som spreds i både etablerad som mindre nogräknad press.

Teckningarna på Palme med vilt stirrande blick och överdrivet krokig näsa fyllde samma funktion som klassiska nidbilder på judar.

Tiden före mordet med det underblåsta hat som spreds från traditionell borgerlighet väntar fortfarande på sin uppgörelse.

Vi har sett samma tendenser återkomma inom dagens sociala mediervärld, i dreven mot Håkan Juholt och under höstens hatkampanj även mot Stefan Löfven.

En ensam gärningsman har nu pekats ut för mordet på Olof Palme och utredningen läggs till handlingarna. Alltmedan hatets predikanter utser nya mål.