Textilfabriken i Karachi där Abdul Basit arbetar har enligt fackföreningen NTUF redan gjort sig av med 15 000 anställda i coronakrisens kölvatten. 

– Vi är osäkert anställda och vi kan få sparken när som helst, säger 35-åringe Basit till The Guardian.

De anställda som fortfarande har kvar sina jobb har inte fått lön sedan i mars.

Dessutom frös den årliga bonus som vanligtvis betalas ut i anslutning till fastemånaden ramadan inne. Något som innebar att tusentals migrantarbetare inte hade råd att besöka sina familjer i andra delar av landet. 

Basit fick ställa in resan till hemstaden Larkana, sex timmar bort. 

– Kostnaden för transporter har gått upp, och jag lever ur hand i mun, säger han. 

Basit försörjer familj i hemstaden och månadslönen på 17 500 rupier – drygt 1 000 svenska kronor – är knapp redan i vanliga fall.

När lönerna nu frusit inne är situationen desperat. Nyligen protesterade Basit tillsammans med hundratals kolleger utanför fabriken.

För The Guardian berättar han att polis angrep demonstrationen med batonger.

Textilsektorn är näst efter jordbruket den industri i Pakistan som sysselsätter flest och står för 9 procent av landets BNP.

I en rapport från i fjol dokumenterade Human Rights Watch hur industrin systematiskt bröt mot landets arbetsrättsliga lagstiftning.

Bland annat pekade människorättsorganisationen på ersättningar under minimilönen, påtvingad obetald övertid och obefintlig möjlighet att ta rast. 

När coronapandemin nådde Pakistan uppmanade premiärminister Imran Khan landets företag att inte säga upp anställda.

Men inom textilsektorn saknar 85 procent av arbetskraften formella anställningsavtal, enligt siffror från Clean Clothes Campaign.

Det gör det lätt för branschen att runda regeringens påbud, enligt den facklige aktivisten Farooq Tariq. 

– Fabrikerna säger bara åt vakterna att ”släpp inte in den här personen”, och det är så de får sparken, säger han till The Guardian.