REPLIK. På grund av sinande coronainspiration har Fredric Thunholm i dag upplåtit sitt artikelutrymme till Erik Helmerson, som skriver på Dagens Nyheters ledarsida.

Take it away, Erik:

Kära läsare. Vänner, medintellektuella. Det regnar över Enskede när jag skriver detta. Häromdagen gjorde jag något som var både kulturchauvinistiskt och ganska löjligt.

Vad kan jag säga, jag tycker man kan få unna sig att vara trubbig och lat ibland, när man är coronatrött.

Jag hittade på en kvinna, som bor i ett superfattigt område, utanför en stor stad i Indien. Japp. Är detta identitetspolitik? Givetvis inte. Det handlar inte om mig, det handlar om Yahzini (hon heter så). Jag kan hitta på en kvinna, det är inga konstigheter.

Jag jobbar med påhittighet som vapen. Och empati. Självklart kan jag låta min penna ge röst åt andra människor, oavsett deras ställning.

Och inte bara människor, såklart. Jag kan vara en rakryggad fura, en skrämd fågel, eller kanske en rösti, en sån där lite tjockare råraka.

Jag hittade på en fattig indisk kvinna och lät henne skriva att hon tycker synd om oss i Sverige, som har det så svårt nu i coronatider. Ja ni fattar. Själv hade hon det såklart mycket värre.

Det var det som, så att säga, var poängen. Sammanfattat: ”Stackare som behöver sitta i zoom-möten. Själv slipper jag tack och lov det för mitt jobb är att slåss med vilda hundar på soptippen.”

I dag vaknade jag, ganska sent, med ett ”Herregud!” och undrade hur det kunde bli så. Jag rids av klander. Inte mot mig själv, men mot kollegor, inspiratörer och världen. 

Nog läser väl ändå Amanda Sokolnicki sakerna jag skickar, innan hon säger okej och publicerar dem. Visst borde den ansvarige för ledarsidorna läsa det som skrivs och se om något är ett stilistiskt grepp, hämtat ur en högstadieskolas skoltidning på åttiotalet?

Ni kunde ha lärt mig att det är en superdålig idé att, som välmående svensk medelklassman med en stor plattform, använda en påhittad indisk kvinna från slummen för att göra ett case – som avser att slå mot sådana som mig själv. Trots att påhittighet är mitt vapen

”Erik Helmerson”

Och då säga ”stopp!” väl? Nog är det så ett chefskap ser ut? Väl?

Nog kunde någon annan kollega, från ledarredaktionen, över direktionsmatsalen, till tryckeriet, stoppat den?

Raymond Queneau, jag anklagar också dig. Jag läste Stilövningar i ungdomen och blev väl inspirerad, helt enkelt, att använda språket som ett lättsamt musikinstrument.

Som en kazoo, kanske. Eller en ukulele. Jag anklagar även dig Lars Hagström för din lysande översättning av både Stilövningar och Hundra tusen miljarder dikter. Utan dig hade jag inte läst Queneau. Grrrr.

Jag är också sur på mina lärare från både grundskolan och gymnasiet i framför allt historia, samhällsvetenskap och filosofi.

Ni kunde ha lärt mig att det är en superdålig idé att, som välmående svensk medelklassman med en stor plattform, använda en påhittad indisk kvinna från slummen för att göra ett case – som avser att slå mot sådana som mig själv. Trots att påhittighet är mitt vapen. 

Jag borde ha sett att min relation till ”Yahzini” är exakt densamma som hon, med mina ord, ironiskt anklagar ”svenskar” för.

Ni kunde verkligen ha lärt mig det. Det hade inte varit för mycket begärt. I stället pratade ni om Poltava och Platon. Vad har en människa någonsin lärt sig av Platon!

Här sitter jag nu. Regnet dröjer sig kvar. Liksom känslan av att ha passerat något slags gräns. Men det är nog lugnt tror jag.

Man kan väl inte exploatera en person man hittat på?

Det jag skrev var litteratur.