Vad driver den snabba framväxten av privata sjukvårdsförsäkringar?

Ett vanligt argument är att det handlar om brister i det offentliga systemet, ett påstående som implicerar att försäkringsmarknaden skulle försvinna om bara den offentliga vården blev lite bättre.

Men det offentliga kan aldrig tävla med ett privat men inomoffentligt system som riktas till relativt friska och unga och rika medborgare.

Inte ens under den svenska modellens glansdagar skulle det offentliga ha en chans mot försäkringssystemet, om ett sådant fått växa inom ramen för det allmänna.

Vad är då skillnaden mellan den svenska modellens glansdagar och i dag?

Skillnaden är att då hölls offentligt och privat åtskilt. Skillnaden är att då tilläts inte försäkringssystemet åka snålskjuts på det allmänna.

Skillnaden är att då existerade inte ett landsomfattande nät av privata vårdgivare som var offentligt finansierade, men som i strid med rådande lagstiftning hade egen ingång för andra patientgrupper.

Försäkringssystemet är del av en utveckling präglad av växande inkomstklyftor och ökad ojämlikhet i hälsa. Det har skapats med nya lagar på välfärdsområdet, där långtgående driftsprivatisering driver på privatisering av finansiering och vice versa. 

Att sedan brister i det offentliga systemet uppstår på grund av minskad skattekvot och tillit och annat som hör försäkringssystemet och den nyliberala utvecklingen till, ja, det är en annan fråga och en annan kausalitet.

Men argumentet att försäkringssystemet drivs fram av brister i den offentliga vården är förstås mumma för den privata vårdindustrin och för borgerliga ledarskribenter.

Om privata men offentligt sanktionerade försäkringar måste uppfattas som legitima till dess att det offentliga blir lika friktionsfritt som ett system riktat till friska, unga och rika individer, ja, då kommer de vara legitima för all framtid.

Olyckligtvis är det många som köper dessa påståenden från den privata välfärdsindustrins argumentfabrik.

Exempelvis LO och Läkarförbundet, som i en debattartikel gång på gång hävdar att det är den offentliga vårdens fel att försäkringsmarknaden växer så det knakar.

Än mer anmärkningsvärt är att argumentet framförs av ledande statsvetare. I en intressant och viktig artikel om välfärdsbegreppet universalism återkommer Joakim Palme och Paula Blomqvist fem gånger till påståendet att det är bristerna i det offentliga systemet som driver framväxten av privata välfärdslösningar.

Dessutom undervärderar Palme och Blomqvist utvecklingen på ett märkligt sätt. Privat drift på alla vårdnivåer och i alla landsändar har skapat grogrund för försäkringssystemet, men Palme och Blomqvist fokuserar på hur relativt få akutsjukhus som hittills privatiserats.

Omkring 12 procent i arbetsför ålder har redan en försäkring och allt fler aktörer – exempelvis Saco och TCO – dras in i ett system som utvecklas horisontellt och vertikalt i snabb takt, senast med en särskild cancervårdförsäkring för friska och smala individer.

Men för Palme och Blomqvist handlar det om ”endast 6 procent av befolkningen”, ett mindre relevant mått då barn och gamla inte tecknar eller tillåts teckna försäkringar.

Drivkraften bakom de privata sjukvårdsförsäkringarna är den ekonomiska ojämlikheten och en privatiseringsvänlig lagstiftning, raka motsatsen till det som byggde den svenska välfärdsmodellen.

Det privata måste åter kringskäras om utvecklingen mot en tudelad och icke-universell modell ska stoppas.