Johan Norbergs virus­liberalism kraschar in i Jan Emanuel

ESSÄ. Nyliberale författaren och debattören Johan Norberg har imponerande snabbt släppt pamfletten Viruset & Världen (Volante). Där frågar han sig om hans marknadsglobala hållning varit med och skapat coronakrisen.

Att människor rör på sig i en global värld är såklart en av anledningarna till att prognoserna för pandemier ökat. Men, argumenterar Norberg, det är också vägen till att bekämpa samma sjukdomar.

Johan Norberg var vid millennieskiftet känd för svensk vänster som liberal-Sauron, ett av nyliberalismens och svenskt näringslivs mest kända och ondaste ansikten. Det här var när den politiska konfliktlinjen främst handlade om kapital.

Men när konfliktlinjerna försköts under tiotalet och istället började handla om värderingar så har Norberg snarare hamnat i vad delar av det konservativa blocket skulle definiera som ”vänster”. Något som egentligen inte borde göra någon alls speciellt bekväm. Allra minst honom själv. 

Men tiderna är vad de är, antar jag. Och politisk konsensus etableras av troll på Twitter. De som förespråkar global öppenhet pressas samman i ett förvirrat kluster.

Därför sitter jag ändå och nickar för mig själv när Norberg trivsamt argumenterar för att det är viktigt att fortsätta kämpa för öppenheten i Viruset & Världen. 

De historiska genomgångarna av tidigare pandemier är rimliga. Argumentet att coronaepidemin inte är en svart svan, alltså ett oväntat fenomen, utan en grå noshörning – ett hot vi känner till existerar men som ändå överraskar med sin kraft – är en klassiskt snygg sägning av den typ som återkommer i relativt lättviktiga vetenskapliga pamfletter av den här typen.

Jag har läst min Per Schlingmann och vet skillnaden på ett underlag för att sälja in föreläsningar och en faktisk bok. Och märk väl. Det här är ingen bok, det är ett trivsamt TED-talk om virus.

Norberg argumenterar för marknadens och kapitalismens överlägsenhet att hantera kriser. Där staten har svårt att lägga om kursen är raska entreprenörer flexibla.

”I stället för att kommendera näringslivet borde staten släppa det fritt”, argumenterar Norberg. ”Det som ser ut som marknadsekonomins kaos är i själva verket miljontals företagare och organisationer som utnyttjar sin lokala kunskap till att blixtsnabbt anpassa sig till ett helt nytt läge.”

Enter Jan Emanuel Johansson och Bert Karlsson.  

Nästa gång Johan Norberg ska skriva om ett liberalt dilemma i kristider borde han nog även ta upp de där hans ideologi inte ger några vinnare, för här cherrypickar han ändå ganska friskt.

Den tidigare Robinson-sossen och Nydemokraten från Skara är på många vis ett av de bästa argumenten Sverige har mot allt Norberg står för. Krisentreprenörer som i decennier byggt en förmögenhet på statens behov och lagen om offentlig upphandling.

Behövs flyktingboenden? Sure thing. Men när ni inte pröjsar längre så dumpar vi de asylsökande i kommunen, som inte fått ta del av de intäkter som kommer med att hantera flyktingmottagandet. Välkomna till Filipstad.

Det här är verksamheter som sett en möjlighet, inte som Norberg tycks tro att hjälpa till i krismobiliseringen utan att göra sig en enkel hacka. Frågan är om det finns en enda flyktingkrisdrabbad kommun där inte namnet Bert Karlsson dyker upp idag.

”Mitt i krisen klagar svenska företag över att deras erbjudanden om skyddsutrustning och omställning av produktion inte besvaras av myndigheterna”, skriver författaren.

Samtidigt får vi läsa i Aftonbladet om hur Jan Emanuel Johansson erbjuder Socialstyrelsen ”upp till 3 000 boenderum och 10 000 sovplatser vid behov.

Vi har tillgång till två skyddsrum i Stockholms närområde. Vi har tillgång till privata öar med boenden. Vi har egna transportbåtar. Både snabbgående (60 knop) för upp till 12 pers och större långsamma (12 knop) upp till 150 personer”.

Vad socialstyrelsen ska med privata öar och skyddsrum till är oklart. Varför Jan Emanuel sitter på allt detta är ännu oklarare. ”Via våra säkerhetsföretag inom koncernen kan vi vara behjälpliga vid oroligheter samt skydd för särskilda boenden. Vi har tillgång till väpnad personal”, skriver Johansson. 

”Life, life finds a way”, säger Jeff Goldblum i Jurassic Park. Kapitalismen gör samma sak och lyckas erbjuda något betydligt orimligare än klonade dinosaurier. Men visst, Socialstyrelsen är förmodligen i behov av en privat armé just nu. Praktiskt vid flera zombieepidemier och det är ju inte som att myndigheterna skulle ha något bättre för sig.

Och här någonstans måste nog till och med Johan Norberg fråga sig hur jäkla bra på allt den där marknaden egentligen är. För han gör det enkelt för sig när han frågar om det är hans marknadsglobala vurm som orsakat pandemin.

De flesta håller i dag med om att vinsterna med en global värld är enorma. Majoriteten skriver under på att öppenhet är bättre än slutenhet. Att innovationskraften i detta är enorm och att världsomspännande tekniksamarbeten räddar liv.

Den tidigare Robinson-sossen och Nydemokraten från Skara är på många vis ett av de bästa argumenten Sverige har mot allt Norberg står för. Krisentreprenörer som i decennier byggt en förmögenhet på statens behov och lagen om offentlig upphandling

Det Norberg i stället borde fråga sig är vad decennier av privatisering, nedmontering och övereffektivisering av vår välfärdsstat inneburit. Det finns en liberal paradox här som är värd att bena i.

En av anledningarna till att Sverige kunnat bevara betydligt liberalare samhällsrestriktioner än resten av världen under coronakrisen är att vi har en tradition av att kunna sjukskriva oss utan att riskera jobb eller privatekonomi.

Att ta steget till att stanna hemma vid minsta symtom är inte långt för många av oss. Samtidigt har våra äldsta drabbats. Smittan har tagit sig in på äldreboendena och en av de tydligaste förklaringarna är mängden timanställda i äldrevården.

Dessa har med sin otrygga anställningsform helt enkelt inte samma möjlighet att sjuka sig som de med fast anställning eller möjlighet till hemmajobb. 

Kapitalismen har absolut sina fördelar, men den skapar också urlakade socialförsäkringssystem, minskad anställningstrygghet, Jan Emanuel Johansson och Bert Karlsson. Inget av detta är – hur många timmar Jan Emanuel än tillbringar på gymmet – speciellt väl rustat för att stoppa en rusande pandeminoshörning.

Bara en centerpartist som fått roséfeeling tror att en stark välfärdsstat och anställningstrygghet står i motsättning till en global och öppen värld.

Nästa gång Johan Norberg ska skriva om ett liberalt dilemma i kristider borde han nog även ta upp problemen där hans ideologi inte ger några vinnare, för här cherrypickar han ändå ganska friskt.