Johannes Klenell: Coronakrisen förvandlar forskare till Paradise Hotel-deltagare

Ett par veckor in i coronakrisen tycks tristessen ha lagt sig på allvar. Folket är uttråkat och kräver gladiatorspel. Och de enda kändisar vi kommer få titta på det närmaste året är exempelvis epidemiologer eller virologer.

Det är deras tid att skina och gudarna ska veta att det kanske händer en gång under en livstid när du håller på med något absolut ingen egentligen begriper.

Människor som de facto levt sitt liv under en sten kastas alltså rakt in i bekräftelseekonomins och kulturkrigets arena och förvandlas till Paradise Hotel-deltagare.

Denna dokusåpa tog en intressant vändning den senaste veckan när 22 forskare, i Dagens Nyheter, krävde att politikerna skulle ta kontrollen över myndigheterna i Coronakrisen.

De hade data som visade att Sveriges dödstal nu var högre än Italiens. När de sedan blev påkomna med att siffrorna inte stämde svarade de med att deras poäng var det viktiga, inte siffrorna.

Något som eventuellt började med intentionen att vara fullt normal kritik mot Folkhälsomyndigheten slutar med Putin efter samma trista medielogik som gjorde att riksdagsledamoten Hanif Bali gick från ung antirasist till någon sorts medelålders Twitternarr för läsarkretsen hos Nyheter Idag

Problemet här sträcker sig långt bortom bristande medieträning. Eller att kombinationen Skypeintervju, frissigt hår, iPhonelurar med sladd och furupanel som bakgrund möjligen är en bättre fond för att prata chemtrails än signalera rimlighet. 

Frågan är om forskarna som nu kliver in på arenan ens är införstådda i att de lämnat sitt elfenbenstorn av peer review-artiklar lästa av en liten insatt skara och klivit in i ett kulturkrig. 

Det här är människor som helt uppenbart är mycket kunniga på sina områden men som tycks vara helt omedvetna om att de nu kommunicerar på en arena med tiotusentals oinsatta, men tänkande, människor. 

En av personerna i frontlinjen av den här striden är Cecilia Söderberg-Nauclér, professor på Karolinska Institutet, som tidigt blev drivande i protesterna mot Anders Tegnell. Hennes namn återkommer på i stort sett varje debattartikel som protesterar mot folkhälsomyndighetens mjuka linje. 

Hon spred tidigt egen data som lade dödsprognoserna i Sverige betydligt högre än vad verkligheten utvisat.

Efter det har hon gjort sig känd genom intervjuer i kvällspressen där hon bland annat påstått till Expressen att statsepidemiologen kastat på luren i örat på henne och i Aftonbladet krävt dennes avgång.

Hon har även delat en artikel på Twitter från Putinregimens mediekanal Russia Today som kritiserar Sveriges hållning. (Tweeten raderades senare).

Inte mycket till nyanser alltså.

Redan från början blev det tydligt att Söderberg-Nauclér inte är en särskilt van nätkrigare. Hennes kändisskap började med Coronakrisen.

Och hon tycks omedveten om att stora delar av den publik hon fått alltid önskar livet ur Sverige.

Jag är absolut ingen expert på statistik, men jag gissar att den nya fanbase Söderberg-Nauclér fått är samma excelbladsriddare som brukar sitta och närläsa våldsbrotts- och orosrapporter från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) för att hitta bevis på att invandringen slagit Sverige i spillror.

Alltså samma kategori som märkligt nog alltid visar sig vara experter på allt från vem som är lämpad som rikspolischef, hur man bäst bekämpar skogsbränder, flyktingmottagning och nu då epidemiologi.

Kategorin killar som löst Palmemordet, men dårarna på polisen vägrar lyssna. 

Alla som följt den efterföljande debatten när BRÅ släpper sin statistik vet att det inte finns några som helst problem att läsa in sin egen världsbild i den.

Detta gäller även den enorma mängd datainsamling som görs idag och nu sprids på nätet som sanningar. Om du inte är nöjd med statistiken från BRÅ eller FHM, då finns det alltid färska siffror att plocka ur närmaste RÖV.

Människor som de facto levt sitt liv under en sten kastas alltså rakt in i bekräftelseekonomins och kulturkrigets arena och förvandlas till Paradise Hotel-deltagare

Jag vet inte om den akademiska världen är helt rustad för sin nya publik. Forskare har lika stora behov av att synas som alla andra. Men Twitter och Facebook är inte välfungerande plattformar för vetenskaplig debatt.

De är uppmärksamhetsekonomier vars enda uppdrag är att få oss att stanna kvar på dem. Det som får oss att stanna kvar är att något händer.

Har många gillat min senaste tweet? Vem är arg på vem? Allt handlar om interaktion mellan avsändare och mottagare.

Här dras vi alla med. Vi skriver, sprider, gillar, delar. Genomslag ger bekräftelse. Det som ger högst genomslag är enligt i stort sett all forskning om våra nätbeteenden varningssignaler.

Är Sverige naivt? Är alla män mansbebisar? Hur överrepresenterade är invandrare i brottsstatistiken? Ljuger Anders Tegnell och Folkhälsomyndigheten för oss? 

Vi dras till varningssignalerna som en svärm myggor till en lampa. Och ju mer vi spärrbombas av varningsbudskap i nätets ekokammare, desto mer tror vi att de är hela verkligheten. 

Läsarens världsbild radikaliseras, men också avsändarens. Sakta men säkert blir man sin publik – för den bekräftar ens världsbild lika mycket som man själv bekräftar deras. 

Argumenten blir svängigare, mer svartvita och hårdföra. Publiken i arenan kräver underhållningsvåld för att stanna kvar.

Något som eventuellt började med intentionen att vara fullt normal kritik mot Folkhälsomyndigheten slutar med Putin efter samma trista medielogik som gjorde att riksdagsledamoten Hanif Bali gick från ung antirasist till någon sorts medelålders Twitternarr för läsarkretsen hos Nyheter Idag.

Men det går åt andra hållet också. Den fullständigt okritiska kören runt Anders Tegnell och FHM är i mångt och mycket ett lika stort problem. Ingen vet om den svenska modellen fungerar förrän efteråt och än så länge är ju, i ärlighetens namn, hans och FHM:s starkaste kort att de håller sig lugna och sakliga i debatten.

Kulturkriget är inte en speciellt bra grogrund för vetenskap. Och det kommer eskalera ju längre in i Coronakrisen vi kommer.

Jag tror alla i forskarvärlden bör ta sig en funderare på om det är värt att göra den resan för lite uppmärksamhet.