I januariavtalet krävde Centern att rutbidraget ska breddas till nya grupper, ett krav som Socialdemokraterna gick med på.

När den statliga Rut-utredningen nu lägger fram sitt första delförslag är det uppenbart att det kraftigt kommer att öka ojämlikheten bland landets pensionärer.

Äldre med ett ordentligt kapital ska nämligen kunna köpa sig extra gratifikationer inom tjänster och omsorg, enligt ett nytt ”äldre-rut”. Om de vill småprata lite med en undersköterska ska de få göra det, till exempel för 320 kronor per timme.

Och det bästa av allt, om man är rik vill säga, är att andra skattebetalare får stå för hälften av kostnaden.

Det känns nästan lite sorgligt att detta förslag kommer upp till debatt just nu, mitt under coronakrisen. För ett ögonblick såg det ju ut som om det fanns en politisk samsyn för att skapa ett mer mänskligt samhälle.

Men mitt i denna tid när värnet om mänskligt liv trots allt lyfts och prioriteras av nästan samtliga partier störtas vi återigen ned i januariavtalets avgrundsmörker.

Den stora majoritet äldre som inte själva har råd att betala för extra samtal, promenader eller annat samkväm, annat än någon enstaka gång, ska alltså få betala för ett skattefinansierat rutbidrag som specialdesignas för äldre med pengar.

Det kan vara mer tid med omsorgspersonal, extra skötsel av krukväxter, blomvattning, tvätt av kläder, samtal med mera. Lika mycket som dessa äldre betalar själva får de ut i bidrag av andra skattebetalare.

Det är lätt att se de kraftigt ökade klasskillnader för våra äldre som ett sådant system ger.

En pensionerad undersköterska kommer inte att ha råd att betala de 160 kronor som en extra timmes pratstund med en sköterska kostar henne.

Däremot tvingas hon via skatten att vara med och betala de 160 kronor staten betalar ut för varje samtal som rikare äldre beställer åt sig själva för att förgylla sin egen tillvaro.

Och i denna nya lyckliga centerpartistiska värld för utvalda rika äldre blir det allt svårare att upprätthålla en rimlig omsorg för de övriga, de som inte har råd.

För det finns ju trots allt äldre som måste förlita sig på att samhället också vill upprätthålla en viss fördelning av samhällets omsorg efter behov, vilket ju är svensk vård och omsorgs portalparagraf.

Under ett seminarium (webbseminarium så här i coronatider) som nyligen hölls av LO och Arena Idé beskrev Marta Szebehely, professor i socialt arbete vid Stockholms universitet, den gradvisa nedmonteringen av hemtjänst som under lång tid skett i äldreomsorgen.

Under 1980-talet gick varje person inom hemtjänsten i snitt till fyra äldre per dag. I dag har den snittsiffran stigit till 12 personer om dagen.

Samtidigt har tjänsterna inom hemtjänsten gjorts alltmer otrygga. I dag saknar 61 procent av alla undersköterskor inom äldreomsorgen en fast tjänst. 

Enligt Åsa Plesner från Tankesmedjan Balans, som skrivit rapport ”Budget ur balans” för Arena Idé, har denna förändring främst skett efter år 2000. 

I dag är, föga förvånande, undersköterskor inom äldreomsorgen den mest sjukskrivna yrkesgruppen på svensk arbetsmarknad.

Åsa Plesner ser tyvärr inte heller någon ljusning. Av hennes rapport framgår att 96 procent av Sveriges kommuner år 2020 har ett underskott i förhållande till behoven. 96 procent av Sveriges kommuner kan alltså inte klara behoven utan nedskärningar.

Men – och det är viktigt att se – de privata vårdföretagen gnuggar händerna och spår finfina tider!

Just nu byggs privata äldreboenden som aldrig förr! De riktar sig till dem i höstsolens tidevarv som kan unna sig just det där lilla extra som Centerförslaget om äldre-rut öppnar för.

Samtidigt som hemtjänsten monteras ned flyttas alltså skattepengar över till vårdföretagens vinstmaskineri, något som leder till ytterligare nedskärningar i kommunernas hemtjänst.

Redan i dag går hälften av allt rutbidrag till de tio procent som har högst inkomster. Och klasskillnaderna blir allt större.

En farsot som just nu drar över Sverige är att fattiga äldre som fortfarande får förlita sig på hemtjänst inte längre ska få städat varannan vecka. Alltfler kommuner går nu över till att bara städa var tredje vecka.

Enligt Marta Szebehely skapar denna utveckling en allt starkare polarisering, med bra vård och omsorg för medel- och överklassen och en betydligt sämre vård och omsorg för dem med lägre inkomster.

– Forskningen visar att när den resursstarka, bråkande medelklassen försvinner från offentlig vård så leder det till att resurssvaga får allt sämre service.

Det som händer om vår socialdemokratiskt styrda regering låter Centern diktera villkoren för våra äldre blir alltså att vi alltmer slarvar bort jämlikheten i omsorgen.

Vi är på väg att montera ned idén om att generell välfärd ska fördelas efter behov, och det sker utan någon debatt.

Inte kan väl en socialdemokratisk regering vara med om denna nedmontering?