Hur länge klarar sig Trumps USA mot corona­smittan?

Under en timme på onsdagen kom nyheterna att basketligan NBA ställer in hela sin säsong, att skådespelarna Tom Hanks och Rita Wilson har testat positivt för covid-19 samt att Trump ställer in alla resor till och från Europa under 30 dagar. 

Det var smällen som krävdes för att coronaviruset skulle bli verklighet i USA. 

Det senaste året har möjligheten att få ett nytt svenskt pass i Kalifornien försvunnit, så för en månad sedan fann jag mig i New York i detta ärende. Under hemresedagen började jag känna mig krasslig.

Corona-surret hade redan börjat, men varken New York eller Kalifornien var ännu drabbat. 

Jag tog beslutet att det var en vanlig förkylning. 

Alternativet gick knappt att föreställa sig. Skulle jag, i stället för att resa hem, ta ett telefonlån på hundratusen och isolera mig på ett hotellrum?

Uppsöka sjukhus och vänta in en räkning på minst lika mycket? Och vad skulle de göra på sjukhuset, när det inte verkade finnas test i hela landet?

Att läsa rekommendationerna och åtgärderna i Sverige gör mig avundsjuk. Slopad karensdag? Här innebär en längre sjukfrånvaro sparken för hela industrier

Samma onsdag som nyhets-trestegsraketen om corona flög in i landets allmänna medvetande läser tv-läkaren Sanjay Gupta upp information på CNN om hur många test som utförts i landet under dagen.

Smittskyddsinstitutet: 0, övriga institutioner: 8. Det bor drygt 327 miljoner människor i USA.

Viruset blottar hela avsaknaden av skyddsnät i det amerikanska samhället. Redan i inledningen av virusets framfart krävde Nancy Pelosi, representanthusets talman, att corona-testen skulle vara “affordable”.

Man ska ha råd med dem. Men “affordable” är också ett av orden i Affordable Care Act, alltså det försäkringssystem som ruinerar hundratusentals människor varje år och som en mängd amerikaner inte har råd med alls. 

I en tråd på Facebook där folk berättar vad de gör för att skydda sig, postar en väns vän lakoniskt: “Jag kör Lyft (en rideshareservice av Ubertyp), har varit på flygplatsen tre gånger i dag”. ’

En annan skriver på Twitter att han är på jobbet med förkylningssymptom och hosta. När han ringer sin sjukförsäkring, säger de åt honom att ringa igen “om symptomen förvärras”. Han har slut på lediga dagar, och hans arbetskontrakt löper ut i april.

Flödet är fullt av gigjobbare, servicearbetare, timlönare, djs, artister, sexarbetare och frilansar som inte vet vad som ska hända när plånboken är tom.

Reglerna skiljer sig från stat till stat och, stad till stad, och många har ingen anställningstrygghet alls. Folk postar Patreon- och GoFundMe-länkar, erbjuder tjänster via FaceTime. 

Samtidigt pågår primärvalsprocessen, där Bernie Sanders, och hans budskap om allmän sjukvård halkar allt längre efter Joe Biden, som nyligen meddelade att han skulle ge sitt veto mot ett sådant lagförslag. 

Viruset blottar hela avsaknaden av skyddsnät i det Amerikanska samhället

Nästan varenda fråga som den progressiva rörelsen har kämpat för de senaste åren, har aktualiserats av virusets framfart: Rätten till bostad, rätten till mat och rätten till sjukvård. 

Argumenten mot allmän sjukvård är att folk “tycker om” sina försäkringar. Men om pandemin fortsätter, kommer hundratusentals människor förlora sina jobb, och därmed sina försäkringar. De står då inför skyhöga premier för att komma in i de tillfälliga systemen. 

Samtidigt går vi mot en valrörelse där ingen av dessa frågor har någon representation hos vad som verkar vara Demokraterna utsedda kandidat.

Bidens luddiga budskap och virriga framtoning får Trump att se ut som en statsman. Om inte Sanders kan vända trenden i de delstater som återstår, så är det troligt att vi går emot fyra år till med samma administration. 

USA är som USA är mest, fast kanske extra mycket i kristider: Brutalt mot de som inget har, lojalt mot de som har allra mest. 

Trumps reseförbud gäller av vaga anledningar specifikt Schengen-området, och han har öppet erkänt att han ”gillar siffrorna som de är”. Tidningen The Atlantic kunde bara se att 4384 människor hade testats i måndags. 

Samma dag som Riksbanken injicerar otroliga 1.5 triljoner dollar till bankerna, blockerar den Republikanska senatorn Lamar Alexander ett lagförslag om sjukledighet med orden “om Washington D.C. tycker att det är en bra idé så ska Washington D.C. betala för det”. 

CDC (Centers for Disease Control and Prevention) går ut med rekommendationer. En av dem är att hamstra mat för två veckor i taget, och jag går till livsmedelsaffären Trader Joe’s.

Vägen går genom SOMA, en av stadsdelarna som många av San Franciscos hemlösa bor i. Som vanligt kantas trottoarerna av bajs, en konsekvens av nästan total avsaknad av offentliga toaletter. 

Uppsöka sjukhus och vänta in en räkning på minst lika mycket? Och vad skulle de göra på sjukhuset, när det inte verkade finnas test i hela landet?

Rekommendationer utfärdas men finansiering saknas. Tydligen ska det finnas tillfälliga handtvättningsstationer, men jag ser inga på vägen.

Bajamajor vore att erkänna att hemlösa faktiskt bor här, så de är lika sällsynta som någon annanstans. Vad händer när viruset når den populationen? Över 8 000 personer vid senaste mätningen.

Min New York-förkylning gick runt bland vänkretsen februari och vi får aldrig veta om det är covid-19. Antagligen inte.

Jag läser om vänner på sociala medier som inte lyckats bli testade trots aktiva symptom. Inga test om du inte varit i kontakt med någon som konstaterats sjuk, säger de på telefonlinjerna. 

Att läsa rekommendationerna och åtgärderna i Sverige gör mig avundsjuk. Slopad karensdag? Här innebär en längre sjukfrånvaro sparken för hela industrier.

Techföretagen har skickat hem sina anställda men behållit de som jobbar på kontrakt – de som man inte har ansvar för.

Och gig-arbetarna susar runt i sina bilar och levererar mat och paket och människor. 

På kvällen träffar jag några vänner och vi spekulerar i hur länge USA, Kalifornien, San Francisco, klarar en pandemi utan att braka ihop.

Ett halvår? Jag hoppas vi slipper få veta.