”Muslimer är exkluderade från armlängds avstånd”

KULTURDEBATT. När president Trump under ett valmöte och pratade om ”what happened last night in Sweden” skapades en kulturell motreaktion. Foton från olika platser i vårt vackra land med hashtag #lastnightinSweden.

Så småningom resulterade den både i utställning och fotobok.

När Moderaternas partiledare Kristersson, iförd jaktkläder med armarna i kors, deklamerar att han vill att gränserna ska stängas och att vi aldrig ska tillbaka till 2015 så skapas det en kulturell motreaktion med hashtag #jagär2015.

Det är konstnären och aktivisten Atoosa Farahmand som tar initiativet. Hon ställer sig med armarna i kors, som i den kontexten symboliserar stolthet snarare än Kristerssons flyktingrädsla, och berättar sin historia om hur hon kom 2015 och vem hon är i dag.

Konstprojektet är i sin linda, det väller in historier, förhoppningsvis leder till en utställning, en bok, en podd. Så här ser många kulturinitiativ ut.

Om man inte famnar alla svenskar i kampen för bibliotek, modersmål, teatrar och kultur så blir den kampen från början en stukad kamp

De växer fram underifrån som en motröst mot makten, för att berätta en annan, alternativ historia. Och så här ser kulturaktioner ut både i diktaturer och i demokratier.

Skillnaden är att man i demokratier inte behöver riskera förföljelse från staten. Det är en av de saker som konstnärlig frihet och armslängds avstånd handlar om, att utan rädsla skapa, visa upp utan att vara orolig för att stat eller statens politiker ska utsätta en för hot, förföljelse eller kränkingar. 

Debatten om konstnärlig frihet och yttrandefrihet är het just nu. Etablerade lagar och regler i flera mindre kommuner i södra Sverige där Sverigedemokraterna styr tillsammans med Moderaterna och Kristdemokrater urholkas, bibliotekslagen diskuteras, modersmål ifrågasätts.

Museer utsätts för hat och hot. Exempelvis Norrköpings Stadsmuseum när de invigde en utställning om nazism.

På flera håll säger tjänstemän med ansvar för kultur upp sig, såsom det nu berömda fallet med kulturchefen i Sölvesborg. Och dessa fall debatteras. Johannes Klenell gjorde i denna tidning mig uppmärksam på att Folk o Kultur i Eskilstuna hade konstnärlig frihet som ett av sina teman.

Men det är något som skaver i dessa samtal, och jag kallar det i denna text för det muslimska undantaget.

Lawen Redar, Socialdemokraternas kulturtalesperson skrev om detta i Arbetet (11/2), Jesper Bengtsson i Dagens Arena (11/2, 22/2).

Båda tar upp förtalsrättegången mot socialdemokraten Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson och båda tycker föga förvånande att den friande domen var rätt.

Jag har inga synpunkter på det, jag tycker domen var väntad. Däremot tycker jag att det är talande för socialdemokratins och landets tillstånd att man inte tydligare vänder sig mot det flagranta moraliska brott som ett socialdemokratiskt kommunalråd gör sig skyldig till när hon ställer in en filmvisning.

Att hon förbjuder två kvinnor att tala i Göteborgs stads offentliga lokaler, varav en av dem är med i filmen Burqa Songs 2.0 som ställdes in och hotar lokala föreningar såsom Litteraturhuset och Reclaim Pride med indragna stöd när de upplåter plats för filmvisning + samtal.

Det Hermansson gör är att helt klart ta avstånd från den heliga principen om armlängds avstånd, hon inskränker den konstnärliga friheten och i mina ögon även yttrandefriheten.

I Jesper Bengtssons texter är det kvinnorna som är hotet mot yttrandefriheten och jämställs med Sverigedemokraternas framfart på kulturområdet.

I Lawen Redars text jämställer hon dem med en nazist som hon påstår förbjöds tala på ett bibliotek när det i själva verket var så att han fick tala, dessutom intervjuad av en person som ofta lyfts fram som ett föredöme vad gäller yttrandefrihet av socialdemokrater – Stina Oscarson. 

Att hävda att muslimer som inte får tala är extremister och därmed ursäkta avsteg av både armlängds avstånd och konstnärlig frihet är ett beprövat kort som tyvärr alltför för ofta funkar.

Vem som helst kan säga i stort sett vad som helst om en muslim. Men om vi leker med tanken att muslimen inte är en extremist, vem höjer då sina röster när den konstnärliga friheten är i fara? 

Ingen. Jag har testat båda. När jag gjorde Muslim Ban – en perfomance lecture med en muslimsk man på Dramatens scen kallades han för extremist och många högerröster höjdes för att ställa in föreställningen.

Då fanns ursäkten att han kanske eventuellt kunde vara extremist. Men när Svenska Hijabis stod på Dramatens scen eller den filmatiserade versionen premiärvisades på SVT och proteserna haglade så höjdes inga röster, varken liberala eller socialdemokratiska.

Däremot tycker jag att det är talande för socialdemokratins och landets tillstånd att man inte tydligare vänder sig mot det flagranta moraliska brott som ett socialdemokratiskt kommunalråd gör sig skyldig till när hon ställer in en filmvisning

Jag och många med mig blev väldig besvikna när Svenska Pen till skillnad från Internationella Pen tog ställning för Peter Handke som Nobelpristagare. 

Det finns mycket att säga om kriget i före detta Jugoslavien, men det är nu tydligt att hela konflikten blev en slags generalrepetition för den starka islamofobi som skulle växa i Europa efter 11 september 2001. 

En ordförande för en förening som företräder det fria ordet måste kunna fördöma inskränkningar av densamma, såväl när det gäller socialdemokrater som står för inskränkningen som när det är muslimer som drabbas i Sverige (och det inte gäller uigurer i Kina eller rohigyas i Burma).

En modern svensk socialdemokrati med ambitioner att bygga upp landet igen måste sluta ha den beröringsskräck med unga svenska muslimer som man uppvisat de senaste åren. 

På 1960- och 70 talet när befrielsekrigen rasade i Afrika och Mellanöstern var marxisterna/vänstern och de religiösa/muslimerna de starkaste fienderna.

Den tiden är förbi, förmår man inte se det förmår man inte läsa av sin samtid. Muslimer är i dag den absolut starkaste måltavlan för hat och hot och ”nya” regler i Sverige, även om hatet mot hbtqpersoner och antisemitismen också ökar i hatets spår.

Om man inte famnar alla svenskar i kampen för bibliotek, modersmål, teatrar och kultur så blir den kampen från början en stukad kamp.