Franska arbetare vägrar ge sig – strejken fortsätter trots corona

TRAPPES. Den lilla franska järnvägsstaden Trappes, en knapp timmes bilresa från Paris, är ett starkt fäste för protesterna mot president Emmanuel Macrons planer på ett nytt pensionssystem. I den rekordlånga konflikten har nästan alla lokförare och mekaniker i verkstaden varit ute i strejk.

För några dagar sedan förbjöd franska regeringen folksamlingar med fler än 5 000 personer för att minska smittorisken för coronaviruset.

Men förbudet trotsas av facken som planerar flera nya demonstrationer under veckan.

Efter regeringens nya smittskyddsåtgärder kom också beskedet att den genom ett dekret planerar ett köra över parlamentet i frågan om pensionsreformen. Fackförbundet CGT kallar det ”skandalöst”.

När Arbetet Global besöker Trappes, innan coronaviruset har börjat spridas, är lokföraren och CGT:s strejkledare Axel Persson försenad till vårt möte. En vild strejk har brutit ut i underhållsverkstaden.

Känslorna bland mekanikerna exploderade när det statliga järnvägsbolaget SNCF skulle dela ut bonus till det fåtal som arbetat under strejken.

Detta berättar Axel Persson när han låser upp dörren till CGT:s expedition strax utanför bangårdens stängsel. Lokalen med nötta möbler och färgstarka fackliga fanor på väggarna badar i mörker.

Axel Persson går genom rummet, skjuter bort fönsterluckorna och släpper in ljuset.

– Vi vann. I Trappes ska alla få del av bonusen, säger han samtidigt som han tänder en cigarrett.

Han kommer att tända många fler under vårt samtal. Jo, 30-årige Axel Persson är fransksvensk. Pappan är svensk och mamman kommer från den tidigare franska kolonin Madagaskar.

Här i Trappes har han kört tåg i tio år och engagerat sig i vänsterfacket CGT.

Hans fack har tillsammans med FO, Sud och UNSA varit ledande i strejken och sagt blankt nej till president Macrons pensionsplaner.

Reformistiska CFDT, som med liten marginal är det största förbundet, deltar däremot inte, men har med tiden uttalat sig allt mer kraftfullt i sina krav på förändringar av reformen.

Presidenten vill rensa i skogen av olika pensionsvillkor och införa ett gemensamt system med pensionsåldern 64 år för alla.

Många skulle få höjd pensionsålder och lägre pension än vad de har i dagens mer förmånliga system, enligt fackets analys av förslaget.

− Vi i facket tar de bästa förmånerna i en yrkeskår och vill utveckla dem till alla. Macron försöker göra tvärtom, 
säger Axel Persson.

Han kan själv sluta arbeta vid 57 års ålder med full pension. Äldre lokförarkollegor kan gå vid 52 års ålder. Detsamma gäller till exempel många poliser och brandmän.

Järnvägsarbetarna har haft sina fina villkor sedan slutet av andra världskriget efter en kompromiss mellan kommunistpartiet och Charles de Gaulle.

− Jämfört med 1945 är vi oerhört mycket rikare i dag. Ändå påstår man att det inte finns pengar till pensionerna.

Axel Persson syftar på de enorma aktieutdelningarna i landet. De 40 största företagen på franska börsen delade ut eller återköpte aktier för 60 miljarder euro förra året. Det motsvarar över 650 miljarder kronor.

− Vi bör kunna jobba mindre, få mer betalt och gå i pension tidigare, säger Axel Persson.

Den rekordlånga konflikten bröt ut den 5 december förra året, men dess upptakt ägde rum långt tidigare. Fredagen den 13 september var en riktig otursdag för president Macron. Då genomförde facken i Paris metro, tunnelbana, en endagsstrejk i protest mot reformen.

− Vi insåg styrkan i missnöjet med pensionsreformen. Det blev full fart på strejkplanerna i järnvägen.

När strejken bröt ut den 5 december deltog både fackets medlemmar och andra anställda. Arbetsplatskulturen är annorlunda i Frankrike än i Sverige. Få anställda är medlemmar i facken. I stället får facken sin legitimitet genom att de anställda röstar fram sina företrädare i varje företags arbetarkommitté. När facket utlyser en strejk har alla rätt att delta.

− Vi är motståndsrörelsen mot Macron. Hans politik förstör rättigheter som vi har haft i åratal. 

Axel Persson står nu vid det öppna fönstret och blåser ut rök från ännu en cigarrett, den andra eller tredje i ordningen.

Konfrontationerna mellan fack och arbetsgivare, eller fack och regering, är mycket hårdare än vad vi är vana vid i Sverige. Det var därför som arbetsgivarna försökte smörja de järnvägsarbetare som inte deltog i strejken med extra pengar.

Facken är lika tuffa tillbaka och har inga tankar på att ge sig förrän Macrons reform hamnat i papperskorgen.

− Vi vill inte kompromissa och tror inte att man kan övertyga med argument. Då måste man slåss med den kollektiva styrkan.

Taktiken går ut på att motparten, i det här fallet regeringen, kommer med ett förslag till lösning. Accepteras förslaget avbryts strejken, annars fortsätter den och motparten tvingas komma med ett nytt bud.

I över en månad tillhörde strejken och de stora störningarna i tågtrafiken och metron toppnyheterna i landet. Parisarna drabbades värst. De tvingades gå, cykla eller ta bilen till jobbet, med trafikstockningar i och runt staden som följd.

Tv-bilder har visat hur desperata hemvändande förortsbor trängs och knuffas i kampen om platser på de få, överfulla, förortståg som var i trafik.

Trots de omfattande svårigheterna för tredje man har de strejkande haft stort stöd.

I en opinionsundersökning efter mer än en månads konflikt stod omkring 60 procent av de tillfrågade på de strejkandes sida.

En anledning till stödet kan vara vetskapen om de stora privatekonomiska uppoffringar som de strejkande gör. Ingen strejkersättning betalas ut. Den som lägger ner arbetet blir utan lön.

Hålen i plånböckerna mildras lite av de insamlingar som görs till de strejkande och av den extra månadslön som många företag gav sina anställda vid jul.

Axel Persson fick på sitt senaste lönebesked en minuspost, eftersom SNCF drog både strejkdagarna i december och januari på samma lön.

− De ekonomiska konsekvenserna kommer att kännas åtminstone fram till juni, säger han och berättar att hela bonuslönen gick till lägenhetshyran för januari och februari.

Nu har järnvägsarbetarna i Trappes röstat för en återgång till arbetet. Strejkens stafettpinne har överlämnats till andra yrkesgrupper. 

I Paris har stängda grindar till metron ersatts av överfulla soptunnor på gatorna. Strejk har utbrutit på stadens avfallsförbrännings­anläggningar. 

Hamnar runt om i landet har varit blockerade enskilda dagar, liksom raffinaderier. Andra som strejkat enskilda dagar är lärare, piloter, kabinpersonal, Parisoperan, advokater …

I medier har också oppositionspolitiker trängts med stöduttalanden för de protesterande. Både social­demokrater och vänsterrörelsen, som båda fick kring 10 procent i förra parlamentsvalet, och Marine Le Pen och hennes Nationell samling (tidigare Nationella fronten), har försökt ta poäng på strejken.

I Frankrike, liksom i de flesta övriga EU-länder, dras många arbetare till höger­extremismen. De känner sig svikna av kommunister och socialdemokrater, som tidigare i regeringssamarbeten privatiserat statliga företag och inlett avreglering av järnvägen, enligt Axel Persson.

− Många arbetare säger att man ska rösta på Le Pen i nästa presidentval för att få bort Macron. 

Marine Le Pen har fört in sociala frågor i sitt program, men samtidigt behållit sin klassiska rasistiska retorik. Tanken är att locka soffliggarna i arbetarklassen till valurnorna.

− Det är oroande, men många fransmän anser att Nationell samling är ett parti som går emot systemet. En stor del av rösterna är rasistiska. Frankrike är ett rasistiskt land. 

Axel Persson, vars CGT Järnvägen har en högsta ledning med kända kommunister, likställer Le Pen med den amerikanska presidenten Trump. Han beskriver hur den enormt rika familjen Le Pen är fientligt till fackföreningar och har en elitistisk syn på samhället.

− De bor bokstavligen i en borg i Saint­-Cloud. Det är ingen karikatyrbild av dem. Jag vet, jag kör tåg dit.