Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Linda Flood

Stockholms sportlov har börjat och folk reser kors och tvärs. Kollegan Erik flög till Gran Canaria i morse. Tror jag i alla fall. Sandstormen där har ju stoppat all flygtrafik under helgen.

Avundsjukan började studsa runt som pingisbollar i kroppen när han bokade resan.

Trots malande klimatångest emellanåt stillas inte min geografiska upptäckarlusta.

Jag har sådan längtan efter högtalaruppropen på Arlandas finaste terminal. Där människor från hela världen möts. Där kulturer dras samman. Där familjemedlemmar får pussa på varandra efter lång tids frånvaro.

I en segregerad stad som Stockholm finns för mig bara två smältdeglar; Sergels torg och terminal 5.

Plattan har däremot inte gett mig samma lycka genom åren som flygplatsen. Hjärtat har gjort dubbelvolter av parfymdofter från taxfreen, dyra mackor och älgsouvenirer.

Men nu är allt i farozonen. Allt på grund av coronaviruset. Hotet om en eventuell pandemi ger mig mer dödsångest än flygets utsläpp.

Hundratalet sjuka i Italien spär på oron och så tycker jag synd om stackars kinesiska arbetare som inte får gå utanför dörren och är utan lön.

Det är inte alla som kan jobba hemifrån i de mest utsatta städerna, de allra flesta är på ofrivillig karantänsemester.

Hittills har jag följt mediebevakningen i periferin, nu läser jag siffror över dödsfall. Tanken på terminal 5 en sportlovsmåndag ger inget lyckorus. Snarare småpanik.

Realisten i mig vet att chansen att just jag ska råka ut för viruset är extremt liten.

Ändå har mitt spanska mañana mañana och att ta allt med en liten klackspark förbytts mot tankar på överlevnadskit och att bunkra konserver i källaren.

I lunchrummet för några dagar sedan blev jag så uppskrämd av några kollegors snack om lunginflammationer och säsongsinfluensa att jag inom loppet av femton minuter befann mig på närmsta vaccinationscentral med en spruta i vänstra armen.

Och nu sitter jag vid skrivbordet med en sådan belåtenhet över att jag inte ska ut och flyga. Varken privat eller i jobb.

Frågan är bara vilket som varar längst? Coronaviruset eller min abstinens från terminal 5.