I rapporten ”Makteliten – i en bubbla” konstateras att denna elit fortsätter dra ifrån vanliga löntagare. Makteliten i rapporten består av 200 personer på höga positioner inom näringsliv, politik, media och andra viktiga samhällsområden.

För den samlade makteliten motsvarar genomsnittsinkomsten före skatt 19,9 industriarbetarlöner 2018.

LO:s ordförande, Karl-Petter Thorwaldsson, hade 2018 inkomst som motsvarade 3,3 industriarbetarlöner.

Är det en rimlig skillnad?
– Ja, jag har i alla fall aldrig hört någon som tyckt det var negativt. Jag kan förklara det, jag kan stå för det och, som sagt, har jag aldrig fått kritik från LO-medlemmarna kring det.

Tittar man på de 50 direktörerna på svenska storföretag som ingår i undersökningen, den ekonomiska eliten, hade de en genomsnittlig inkomst motsvarande 60,8 industriarbetarlöner. Det är en ökning med 1,6 industriarbetarlöner på ett år.

Själv anser Karl-Petter Thorwaldsson ett en skillnad på mellan 10 och 20 gånger en industriarbetarlön vore rimligt för toppdirektörerna.

– Det kan man argumentera för med lång utbildning, jättestort ansvar och väldigt hårt arbete. Men det som hänt på senare år, det är ju rena fantasisummorna.

För att minska inkomstklyftorna behöver två saker göras, menar han. Dels måste den lägsta tiondelen, de som går på olika ersättningar och en stor del pensionärer, höjas.

– Sedan måste vi hitta skatter som träffar förmögenhet och kapitalinkomster, vi måste ha någon typ av beskattning som träffar alla de här pengarna som finns hos den rikaste tiondelen.

Och där är han mycket kritisk till den förda politiken, som han anser inte tar några initiativ för att minska klyftorna. Tvärtom framhåller han borttagandet av värnskatten som ett steg i fel riktning.

– Det innebär att gruppen topp-vd:ar får en genomsnittliga skattesänkning på 70 000 kronor i månaden, säger Karl-Petter Thorwaldsson.

Att det just är industriarbetaren som får representera den vanliga löntagaren beror på att deras löner finns redovisad i den offentliga lönestatistiken under hela undersökningsperioden.

Jämför man med andra LO-yrken blir skillnaderna ännu större. En topp-vd tjänar till exempel 81 gånger så mycket som en personlig assistent.

– Det återkommande mest anmärkningsvärda är dels nivån på deras inkomster. Men också utvecklingen över tid. 1980 motsvarade samma grupps inkomster nio gånger industriarbetarlönen, så det har varit en explosionsartad utveckling för den här gruppen av topp-vd:ar, säger Anna Almqvist, LO-ekonom som författat rapporten.

I det som LO kallar makteliten ingår även andra undergrupper. Den byråkratiska eliten, höga chefer inom statlig, kommunal och offentligt ägd privat verksamhet, hade en genomsnittlig inkomst som motsvarade 7,2 industriarbetarlöner 2018. 

För den demokratiska eliten, folk- och förtroendevalda inom politiken, fackföreningsrörelsen, folkrörelserna och intresseorganisationer, var skillnaden mindre med ett snitt på 3,9 industriarbetarlöner.

– Där ser vi en viss ökning av inkomstskillnader gentemot industriarbetarlönen, men inte samma kraftiga trend och inte på samma nivåer. Det är klart att det är väldigt höga inkomster, men det är på andra nivåer och vi har inte sett den långsiktiga trenden som gör att det är så häpnadsväckande i den ekonomiska eliten, säger Anna Almqvist.

Varför är det viktigt att göra den här rapporten varje år?
– Jag tror att det är väldigt att uppmärksamma det här så att man kan ha en diskussion om hur det påverkar oss att inkomstskillnaderna ökar, och framförallt att makteliten drar iväg. Vad finns det för risker med att det.

Vilka är de riskerna?
– Jag ser risker både i fråga om förtroendet för makteliten och vad deras beslut innebär. Om en politiker eller högt uppsatt näringstopp förespråkar en inriktning, kan den förstå hur vanligt folk har det? Kan den förstå krav på att vanliga arbetstagare vill ha sin bit av kakan, rätt till heltid, fasta anställningar och så vidare.