”Öka resurserna mot segregation”

Varje dag runt om i hela Sverige bidrar våra organisationer genom ideell folkkraft till att motverka segregation.

Civilsamhällets aktörer kan inte ersätta det offentliga i viktiga samhällsfunktioner, men kan ofta vara den nyckel som behövs för att komma åt svåra samhällsproblem.

Segregation är ett aktuellt sådant exempel. För att nå positiv förändring måste ett samarbete ske mellan det civila och det offentliga samhället på lokal, regional och nationell nivå.

Det statliga ansvaret får gärna börja med att ge Delmos (Delegationen mot segregation) tillräckliga resurser att fortsätta och utveckla det nationella arbetet mot segregation, så som det var tänkt.

Därför måste både civilsamhället och det offentliga kunna ta del av de resurser Delmos har.

Den skarpa segregationen hotar välfärdssamhällets fortlevnad. Det krävs därför att även regering och riksdag fortsätter axla sitt ansvar

Vi hör oroande signaler om att det i första hand är kommuner som kommer kunna söka bidrag hos den nya myndigheten Delmos. Det oroar oss.

För vi som företräder folkrörelserna vet att vår verksamhet gör skillnad.

För det är självfallet hela samhällets ansvar – det offentliga tillsammans med civilsamhällets – att se till att livskvalitet, hälsa, skolresultat, trygghet, möjligheter och förutsättningar i livet inte är avhängigt var någonstans du råkar vara uppväxt eller bosatt.

Det är inte kommuner som ensamma ska axla problemen som uppstår när ett helt samhälle kraftigt snedfördelar makt och resurser.

Det är inte förorten som själv ska bära ansvar för de negativa effekter som uppdelningen av människor utifrån ekonomi, etnicitet, utbildning eller ålder bär med sig.

Det är hela samhället som är segregerat, inte vissa stadsdelar. Segregationen är alltid relationell. Segregering och utsatthet är alltid hela samhällets ansvar.

Dagens bostadsbrist har fått segregationen att eskalera som en snöboll i nerförsbacke. Enligt färsk statistik från Hyresgästföreningen gäller detta inte längre bara de största städerna i landet, utan även de mellanstora och mindre.

I vissa stadsdelar i kommuner som Linköping, Borås och Örebro, är medelinkomsten endast omkring 50–65 procent av inkomsterna som människor i de kringliggande stadsdelarna uppbär.

Nu hotar dessutom marknadshyror, som riskerar att ytterligare förvärra den ekonomiska ojämlikheten.

Segregationen måste motverkas. Hela samhället kan och måste ta ansvar för att skapa bättre förutsättningar för alla våra unga, var de än växer upp så alla får en jämlik barndom.

Klyftorna mellan den som har och den som saknar medel kan inte få fortsätta öka. Inte heller kan de ekonomiska och sociala klyftorna mellan olika stadsdelar få öka som de gör idag. Ett hållbart samhälle håller samman.

Våra folkrörelseorganisationer bidrar var för sig sedan länge till ett inkluderande och sammanhållet samhälle. Nu ser vi behovet av att kraftfullt växla upp arbetet – och det tänker vi också göra.

Under rubriken Folkkraft mobiliserar våra organisationer för att kunna ta vara på människors engagemang och vilja till förändring.

För att nå positiv förändring måste ett samarbete ske mellan det civila och det offentliga samhället på lokal, regional och nationell nivå.

Genom gemensamma lokala nätverk stärker vi möjligheten till möten, gemenskap, respekt och lärande tillsammans.

Vi tror på kraften som finns i aktiviteter som skapas både för och med unga, på kraften som uppstår i mötet mellan människor med olika bakgrund, på medborgardrivna mötesplatser och på folkbildningens förmåga att stärka egenmakt och lokal utveckling.

För att lyckas mobilisera den kraften vill vi samarbeta. Med varandra och med andra parter, lokalt och nationellt.

Den skarpa segregationen hotar välfärdssamhällets fortlevnad. Det krävs därför att även regering och riksdag fortsätter axla sitt ansvar.

Men ni som fattar besluten måste också ta vara på kraften i alla människor, som valt att organisera sig i nya och gamla folkrörelser.

Vi vill och kan vara med och göra skillnad.