Radikala metoder får små fack att växa

”Vi är inte smutsen som vi städar.”

Plakat, trummor och megafoner.

När städarna som jobbar på St Marys sjukhus i centrala sjukhus i London gick ut i strejk i höstas så var det inget som gled obemärkt förbi.

Några av de strejkande trängde sig även in på sjukhusets styrelsemöte, rapporterar den brittiska affärstidningen Financial Times. 

– Vi knackade och knackade och ingen brydde sig. Men om du för tillräckligt mycket oväsen så måste de lyssna, säger en av demonstranterna till tidningen. 

Städarna på St Marys sjukhus är medlemmar i det lilla fackförbundet United Voices of the World (UVW) som främst organiserar migrantarbetare i Storbritannien. 

I oktober förra året gick de ut i strejk och krävde högre löner.

Det fick sjukhuset att lova att de skulle höja lönerna från 8,21 pund i timmen till 10,75 pund vilken är den beräknade lönen (levnadslönen) som behövs för att klara sig i London. 

Fackförbundet är litet och har endast 3 000 medlemmar men uppger till Financial Times att de nu växer snabbt, med 200 medlemmar i månaden. 

De har också ett nära samarbete med sitt systerfack Independent Workers Union of Great Britain (IWGB) som också inriktar sig på att företräda migrantarbetare. De har 4 800 medlemmar och organiserar främst förar som kör för Uber. 

Det gemensamma för de båda facken, och flera andra som nu växer i Storbritannien, är att de är högljudda, konfrontativa och kompromisslösa i sina krav.

De är också snabba med att gå ut i konflikt. 

Dessa små fackförbund rör sig ofta i marginalerna på den brittiska arbetsmarknaden där den långsiktiga trenden varit att facken tappat i styrka.

I dag ligger organisationsgraden kring 23 procent, vilket är hälften så mycket som i slutet av 1970-talet.

Den brittiska arbetsmarknaden har, precis som i många andra länder, förändrats mycket de senaste åren.

Tillfälliga anställningar, bemanningsföretag och appekonomi är de områden som många av landets migrantarbetare hänvisas till. Det är dessutom sektorer som de traditionella fackföreningarna haft svårt att organisera inom. 

Men metoderna mellan de etablerade facken och de nya mindre facken som nu dyker upp skiljer sig åt. 

Städarna på St Marys sjukhus som gått med i det radikala facket UVW tycker att de stora facken, som Unite som också organiserar på sjukhuset, inte lyssnar tillräckligt mycket på städarnas krav. 

– De organiserar inte några möten. De tar bara folks pengar och försvinner, säger en facklig aktivist till Financial Times. 

Till skillnad från Unite så organiserar de mindre facken (UVW och IWGB) frukostar på morgonen.

De har även språkkurser, löser frågor som barnpassning och arrangerar musik kvällar med mat och en rad andra aktiviteter. Och när de sedan demonstrerar sker det med hög musik, rök och tal på både engelska och spanska. 

Men de etablerade facken tycker att kritiken är orättvis. 

Med sina drygt 600 000 medlemmar är GMB ett av de största facken i Storbritannien och har engerat sig i att kämpa för att höja de allra lägsta lönerna. 

Michael Dooley, som jobbar med medlemsvärvning för GMB, säger till Financial Times att de gör mycket ”osynligt” jobb. De värvar medlemmar, bygger strukturer för att bli starkare inför förhandlingar.

– Först samlar man sin armé, säger han.

Han tillägger också att de inte vill gå ut i strejk förrän de är tillräckligt starka och att de små förbundens konflikter kan bli kostsamma för medlemmarna som förlorar inkomster då de är borta från jobbet. 

Men på det lilla radikala facket säger en av UVW:s grundare, Petros Elia, att han startade förbundet eftersom han tyckte att de etablerade facken inte gjorde ett tillräckligt bra jobb när arbetsmarknaden förändrades och nya sektorer växer fram.