”Facken skönmålar verkligheten – löneökningstakten måste växlas ned”
Fokus för avtalsförhandlingarna måste vara på att löneökningstakten i svensk industri ska växla ner och utvecklas långsammare än i konkurrentländerna. Det skriver chefekonomerna för industrins arbetsgivare.
”Fokus för avtalsförhandlingarna måste vara att växla ner arbetskraftskostnadernas ökningstakt i svensk industri så att industrins internationella konkurrenskraft stärks i förhållande till våra konkurrentländer”, skriver Carl Eckerdal, Kerstin Hallsten och Mats Kinnwall.
Strax före jul växlade parterna avtalskrav och nu pågår förhandlingar om avtalsvillkor för närmare tre miljoner anställda på den svenska arbetsmarknaden.
Vid kravöverlämningen verkade man från fackligt håll teckna en omvärldsbild att ”det går bra för svensk industri, ingen recession är i sikte och svensk industri klarar sig bra jämfört med konkurrentländerna”.
Vi delar inte den bilden och ser det närmast som en skönmålning av verkligheten.
Trendjusterad statistik visar att industriproduktionen i november 2019 var drygt 1 procent lägre än i november 2018 och att produktionen faller i flertalet industrigrenar.
En av de få industrigrenar som går mot strömmen är läkemedelsindustrin. Den drar upp produktionsgenomsnittet för hela den kemirelaterade sektorn.
Utgångspunkten för avtalsförhandlingarna är att avtalen ska ge stärkt konkurrenskraft
Förutom utvecklingen i den branschen var den trendrensade produktionen i november drygt 2,5 procent lägre än i november 2018.
Faktum är att svensk och stora delar av global industri redan är redan i recession och som en följd har sysselsättningen redan börjat minska inom tunga industri- och tjänstebranscher.
Inköpschefsindex och KI-barometern tyder inte heller på en snar vändning uppåt.
Vi liksom exempelvis Konjunkturinstitutet räknar med fortsatt svag industrikonjunktur under 2020 och att fortsatta personalneddragningar inom svensk industri kan väntas under året.
Ett annat exempel på en felaktig bild av verkligheten är när LO-ekonomerna Torbjörn Hållö och Thomas Carlén i en debattartikel påstår att ”inflationsförväntningarna ligger nära 2 procent och att trovärdigheten för inflationsmålet stärkts”.
Detta menar man ”tydliggör att inflationsmålet är ett ankare i den kommande avtalsrörelsen”. I verkligheten har inflationsförväntningarna fallit tillbaka rejält och avviker ordentligt från två procent, särskilt på ett till två års sikt men också på fem års sikt.
Nästan alla prognosmakare räknar med en inflation under målet de kommande två åren.
Mer fundamentalt är dock att inflationsmålet inte kan utgöra ankaret för avtalsförhandlingarna eftersom svensk inflation är irrelevant för en industri som är internationellt konkurrensutsatt.
Vidare hävdar man att löneökningarna i omvärlden ökar vilket skulle tala för accelererande löner också i Sverige. Det är sant att löneökningarna i Eurozonen har stigit något men de har nu planat ut.
Ett avskräckande exempel är Tyskland, där lönerna under en tid ökat snabbare än produktiviteten vilket lett till en kostnadskris som sannolikt kommer att tvinga fram en drastisk kur för den tyska industrin under kommande år.
Vi liksom exempelvis Konjunkturinstitutet räknar med fortsatt svag industrikonjunktur under 2020 och att fortsatta personalneddragningar inom svensk industri kan väntas under året
En lika svag utveckling som tysk industri har haft, och har, är inget som någon önskar svensk industri.
Även i USA är löneökningarna måttliga och avtagande, trots långvarig rekordlåg arbetslöshet.
De strukturella faktorer i form av låg produktivitetstillväxt, tilltagande global konkurrens och låg inflation som under lång tid pressat ner löneökningarna globalt såväl som i Sverige, består.
Utgångspunkten för avtalsförhandlingarna är att avtalen ska ge stärkt konkurrenskraft.
Nyckelfaktorer är utvecklingen av arbetskraftskostnader och produktivitet relativt omvärlden.
Produktivitetstillväxten i Sverige, liksom i omvärlden, har varit låg under senare år. Den rimligaste prognosen är fortsatt måttlig svensk produktivitetstillväxt i linje med den i omvärlden.
I den allt hårdare konkurrensen finns inget utrymme att bedriva verksamhet baserat på önsketänkande om högre produktivitetstillväxt och att i ett läge med vikande global och svensk industrikonjunktur lägga ytterligare sten på börda i form av höga kostnadsökningar vore förödande för svensk industri.
Därför måste fokus för avtalsförhandlingarna vara på att växla ner arbetskraftskostnadernas ökningstakt i svensk industri så att industrins internationella konkurrenskraft stärks i förhållande till våra konkurrentländer.
