KULTURDEBATT. I dag går Farhiya Feyhsal ut på en teaterscen för sin allra första premiär. Föreställningen heter Reflekterad Olydnad och är ett diktverk regisserad av mig. 

Inte en enda recensent kommer från någon av de stora tidningar.

Inte Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet, inte Aftonbladet eller Expressen. Varken SVT eller SR. 

En enda recensent från Norrköpings Tidningar kommer och jag förväntas vara nöjd med det. Det är svårt att få även de lokala tidningarna att komma till mindre experimentscener.

Men jag är inte nöjd. För trots förutsättningarna och krympande budgetar så finns det något som heter prioriteringar. 

Replik från Johanna Linder, verksamhetschef Österängens Konsthall

Denna vecka har nyheterna prioriterat att berätta om slöjförbudet i Skurup och kulturnyheterna om en film om iranska kvinnor som kämpar mot slöjtvånget.

På Aktuellt har jag sett barn som måste försvara sin rätt att bära slöja. TV4 har prioriterat att göra inslag om en rappares klocka. För inte så länge sedan prioriterade de att fråga en annan rappare om dennes ansvar för våldet på gatorna.  

Att ta tåget till Norrköping, en timme utanför Stockholm är inte en prioritet. 

Men hur ofta står en ung kvinna med somaliska rötter, i hijab på en scen och läser ett diktverk?

Hur ofta spelar en svart kvinna huvudrollen på en teaterscen i Sverige? Hur ofta lyssnar ni till de autentiska röster ni så ofta efterfrågar i era tv-serier?

Det är svårt att få även de lokala tidningarna att komma till mindre experimentscener

Hon står här på scen, men ni talar om för henne att hon är ointressant.

Alla ord som flödade i den teaterdebatt som initierades på DN Kultur blir irrelevanta om ingen uppsökande verksamhet sker utanför de stora etablerade scenerna.

Då kan ni sitta där ni kulturchefer, två heter Björn, två heter Karin, alla är vita, och beklaga att inte teaterkonsten är mer relevant.

Jag älskar teater, jag älskar den magi som det rummet kan bjuda på, den kraft som nästan får fatt i själen. Men hur ska denna kärlek spridas?

När Nabila Abdul Fattah och jag gjorde intervjuer med kriminella gäng i Göteborg inför Mattias Anderssons föreställning Gangs of Gothenburg på Backa Teater fanns det fog för att de så öppet och ärligt talade med oss.

Ett av dem var att de såg teater som obetydligt. Det försvinner, inte som boken Svensk Maffia som skickas runt på kåken, ingen fara att någon de känner går dit. 

Den signal ni skickar ut skiljer sig inte nämnvärt. Vi ska formulera oss på era sidor men ni ska inte anstränga er för att se vad vi gör?

Under förberedelserna med föreställningen Svenska Hijabis på Dramaten insåg jag att unga hijabis inte går på teater. Två av dem som var med i uppsättningen hade säkrat biljetter till Kents avskedskonsert. Inget fick gå före det.

Unga människor går inte på teater. De verkar inte tycka det är relevant. Och ert beteende bekräftar det. 

Farhiya Feyhsal vann ortens bästa poet 2018. Ni har ägnat flera år att skriva och läsa om Katarina Frostensson, en poetdrottning som fallit.

Men hur ska ni upptäcka poetprinsessor om ni inte letar på andra ställen än där ni brukar? Hon har uppträtt på Grammisgalan. Spotify har kontaktat henne för att göra en podd. 

När inte ens Expressens Kulturchef Karin Olsson som troget gått på mina föreställningar för att såga dem kommer – då förstår man att det är långt till Norrköping.