”Jämlikhet viktigare än styrning av kulturen”

I slutet av förra året väckte en stor DN-intervju med regionrådet Aida Hadzialic (S) en slumrande kulturdebatt till liv, men lade också några vedträn på den sedan länge brinnande diskussionen om migration och integration.

Bland annat sade Hadzialic att Sverige bör ta efter Danmark i fråga om migrationspolitiken. 

Hon lade sig därmed i stora drag på regeringens befintliga linje: att Sverige ska ha så restriktiv asylpolitik som vi bara kan och får.

Likväl blev reaktionerna många och skarpa, både inom och utanför partiet.

Det är oroväckande att referera till Danmark som exempel att ta efter när det kommer till migrationspolitiken.

Där har inte minst den hätska retoriken gått betydligt längre än här, liksom att de danska socialdemokraterna har öppnat för samarbete med högerpopulisterna. 

Givet frågans laddning i debatten hade det varit önskvärt att Hadzialic hade markerat tydligare mot den retoriken. Nu spreds istället ett intryck av att hon inte såg den som ett problem alls.

Dansk Folkeparti (DF) är inte ett parti av samma slag som Sverigedemokraterna.

Vi har i Sverige att göra med ett parti som grundades av nazister, vars ledargarnityr gick med på tiden då de fortfarande heilade öppet, och som kontinuerligt påträffats med nazister i sina led ända sedan starten.

DF hör däremot till en mindre extrem fåra av reaktionära högerpopulister.

Som socialdemokrat talar jag därför hellre om Sverige i dag som vårt växande hem: En plats som växer och blir rikare för varje människa som känner att detta är hennes plats på jorden, där hon vill bygga sin framtid

Den danska situationen är också i andra avseenden omöjlig att jämföra med den svenska.

Inte minst har Sverige en mycket mer blandad, rik demografi. Folk som inte bara kommer att upphöra att existera bara för att tonen mot dem blir mer hätsk.

Tvärtom skulle en hårdare retorik och ”hårdare tag” av dansk modell bara tjäna till att underblåsa motsättningar, förstärka tendenser till klickbildning, och därmed utgöra ett direkt hot mot möjligheterna till snabb och rättvis integration.

Men det som väckte de flesta följdfrågorna var Hadzialics stöd för tanken på att upprätta en litterär kanon av svenska klassiker.

Detta skulle innebära att vi fick gemensamma, centraliserade kulturella ramar, vilka är tänkta att bygga ihop ett samhälle med många minoriteter.

Det är en tanke som återkommande luftas i debatten, men den vilar på en ytlig analys av hur vi kan få en sund mångfald i Sverige.

En bättre utgångspunkt för en vänsterpolitiker vore att verklig sammanhållning bygger på trygghet och jämlikhet, det vill säga de materiella förutsättningarna.

Gemenskap känner du med den som bor i ditt område, hämtar och lämnar på samma förskola som du, som har liknande livssituation med jobb och familj.

Verklig, inkluderande gemenskap bygger därmed främst på rättvisa i möjligheter och rättigheter, inte på ovanifrån dikterad likriktning i konsumtionen av kulturen.

Detta är minst lika mycket en liberal idé som det någonsin varit en socialdemokratisk ide.

Centralt beslutade ramar för kulturen ger bara effekten att trycka ut minoritetsgrupper, inte minst vår ursprungsbefolkning samerna, i periferin. Det skulle förstärka en känsla av att inte höra till, att ens tillvaro är villkorad på ett sätt som inte gäller för majoriteten.

Mångfald utan rättvisa är bara ett annat ord för enklavisering, ett samhälle som består av flera små, homogena miljöer, med geografiska, kulturella och ekonomiska avgränsningar mot varandra. Därför är det viktigt att politiken inte favoriserar.

Per-Albin Hansson var den socialdemokratiska ledare i historien som mer än någon annan navigerade genom en tid då hatet mot minoriteter stegrades och samhällen slets i stycken.

Det är oroväckande att referera till Danmark som exempel att ta efter när det kommer till migrationspolitiken

Hans svar på det hatet hette förståeligt nog inte likriktning, utan folkhemmet: ”Att så ordna vårt land att alla känna sig där ha ett hem. Det skall icke i det stora hemmet finnas styvbarn och kelbarn”, som han sade i ett valtal redan 1921.

Talet avslutades pikant nog med uppmaningen ”Sverige åt svenskarna”. Den som så vill kan ur denna detalj utläsa vadhelst de önskar, vad gäller SD:s vurm för att lägga beslag på folkhemstanken.

Sju år senare hade fascismens närvaro vuxit sig stark i flera länder. Då valde Per-Albin att återanvända formuleringen om det gemensamma hemmet, i Folkhemstalet den 18 januari 1928.

Som socialdemokrat talar jag därför hellre om Sverige i dag som vårt växande hem: En plats som växer och blir rikare för varje människa som känner att detta är hennes plats på jorden, där hon vill bygga sin framtid.

Det är ordval som för tankarna till nybyggaranda, till ett Sverige som bejakar alla människors skaparkraft och samarbetsförmåga. 

I ett sådant Sverige vet vi att en kulturell kanon är en organisk process som formas demokratiskt och likvärdigt av alla som känner sig inkluderade att delta. Det borde vara en överordnad vision för Socialdemokraterna att kämpa för i kulturpolitiken.

Även människovärdet existerar inom en förväntningsekonomi.

Vi kommer aldrig att komma ur denna lågkonjunktur för människovärdet om vi inte börjar med att höja våra förväntningar på våra medmänniskor.