Äntligen förs en debatt om den gigantiska privatiseringsvåg som dragit fram över Sverige.

Till och med Moderaterna anser nu att den senaste slakten, den av Arbetsförmedlingen, inte ska baseras på den tvingande privatiseringslagen med det falska namnet ”lagen om valfrihetssystem”, Lov.

Nu är Moderaternas missnöje visserligen mest baserat på viljan att trycka till januaripartierna, privatiseringar i sig har de ju inget emot, men att Moderaterna över huvud taget använder kritik av Centerns och regeringens privatiseringar som ett politiskt vapen visar att vinden är på väg att vända.

Det faktum att Vänsterpartiet misslyckades med att föra upp vinstuttag och privatiseringar som en stor valfråga har borgerliga partier annars gärna sett som ett bevis för att folk inte tycker privatiseringsfrågan är viktig.

Det är definitivt fel. Privatiseringsivrarnas seger beror i stället på att det inte funnits något samlat motstånd.

Hade det rödgröna blocket kunnat driva en gemensam tydlig motpolitik och hävdat det självklara, att det vi betalar till välfärd ska gå till välfärd och inte till riskkapitalbolag, skulle frågan tidigt ha fått det lyft den förtjänar.

Nu fanns dock ingen samsyn när privatiseringarna började äta sig in i samhället, vare sig under tidigt 2000-tal eller under Alliansens styre 2006-2014.

Miljöpartiet drev i stället på för fler privatiseringar, och när partiets kongress i stället ville se ett motstånd mot privatiseringar struntade den dåvarande partiledningen helt enkelt i att följa kongressbeslutet.

Inom Socialdemokraterna var läget än värre, med många tunga namn som drev på för ytterligare privatiseringar.

Flera av dem, både inom Socialdemokraterna och Miljöpartiet, gick senare över till näringslivet.

Och ostörda kunde Alliansen sprida privatiseringens lov över landet, precis som Svenskt Näringsliv avsåg redan i början av 1980-talet då privatiseringen av välfärden planerades.

Eftersom väljarna hade valt ett system med stor välfärd och en god vård, skola och omsorg, så kostade ju den offentliga välfärden stora summor varje år.

Tänk om alla dessa skattepengar kunde styras om till ägarna av det privata näringslivet.

I en mycket medveten kampanj målades den offentliga sektorn från 1980-talet och framåt upp som för stor, för otymplig, för ineffektiv.

Näringslivets tankesmedjor pumpade ut rapporter om ”den ofantliga sektorn” och när svartmålningen nådde sin kulmen lanserades metoden för att ställa allt tillrätta: Privatiseringar.

Och så här några decennier senare går det inte att säga annat än att näringslivet vann, med hjälp av nyliberala politiker.

Alliansen införde lov, lagen om valfrihetssystem, vilket trots namnet endast innebar en lag om att skattefinansierad välfärd måste privatiseras.

Lagen blev tvingande. Våra skattepengar skulle till varje pris överföras till näringslivet.

Efter en lång utredningstid kontrade Socialdemokraterna med att privatiseringslagen Lov skulle få vara kvar, men att den inte skulle vara tvingande.

De kommuner och regioner som ville pungslå medborgarna och ge befolkningens skatter till riskkapitalbolagen skulle alltså få göra det men de kommuner som tvekade skulle slippa.

Förslaget var en dålig halvmesyr som naturligtvis föll som en sten. Antingen driver man politik eller också gör man det inte.

Förra året betalade kommuner och regioner ut 186 miljarder kronor av våra skattepengar till privata företag som tagit över driften från det offentliga.

Näringslivets seger över Sveriges medborgare kan därmed tyckas total.

Och något ”vad fan får vi för pengarna” hörs aldrig från någon näringslivschef om dessa summor.

Den ”ofantliga sektorn” var ofantlig bara så länge den utfördes av det offentliga.

När privata bolag går in i driften får den gärna kosta, som till exempel på Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm där privata konsulter orsakat betydande underskott.

Med dagens debatt är vi nu på väg att inse att de senaste decenniernas privatiseringar har varit katastrofala.

Så låt oss nu inleda vägen tillbaka, utan att åter fastna i näringslivets propaganda.