”Om Carro vill att jag åker till återvinningen är det bara ”jajemän!””, utbrister Erik Henriksson när han kliver in i sitt röda trähus i det lilla samhället Åsbro nära Hallsberg. 

Sedan den svåra olyckan 2015 har den 27-åriga kranföraren varit beroende av släktingars vilja att skjutsa. Men för en vecka sedan fick han tillbaka körkortet.

Frågan är om någon någonsin sett så glad ut över att få göra den mest vardagliga av vardagssysslor.

Därför tar han så gärna en tur från huset som han och hans fru Carolina Hjärtmyr Henriksson köpt av hans mormor och morfar. Förbi de folktomma sommarstugorna och bort till återvinningsstationen.

I morse kunde han lämna treåriga dottern Elise på förskolan. 

– Jag har sagt upp mig som taxichaufför, skojar frun som samtidigt konstaterar att hon känt sig lite som en mamma de här tuffa åren.

Mycket har hänt sedan den 5 juni 2015. Då fick kranföraren Erik Henriksson sitt skallben krossat på sin arbetsplats i Norrköping. Han jobbade för en underentreprenör på ett NCC-bygge och stod på marken och styrde en gjutform på plats.

När en kollega ruckade på formen föll den mot Erik Henrikssons huvud. 

Efter att det livshotande tillståndet var över började två parallella resor. Först ”den jävla resan”. Den med sjukhusvistelser, krångel med försäkringar och arbetsträning som fick avbrytas i förtid.

Sedan den andra resan. 

– Allting hände 2016: lilltjejen föddes, vi skaffade hus och gifte oss. Allt skulle hända för jag visste inte hur framtiden såg ut. 

När hans fru Carolina nyligen gick igenom hans journal fastnade hon vid en anteckning en halv månad före deras bröllop.

Något i stil med ”Erik vill inte opereras än, han vill vänta tills efter bröllopet. Vi fortsätter linda huvudet”. 

– Man var inte så snygg då. Vad hade jag, fyra synliga skruvar i skallen? 

Tonen blir allvarligare när de pratar om personlighetsförändringarna. Det var allra värst precis efter olyckan.

Plötsligt var han väldigt fascinerad av pengar. Shoppade tills lönen tog slut. Hallucinerade av medicinen han fick och kunde ringa till sin fru och säga ”Jag är i Örebro i Turkiet, inte i Örebro i Sverige”.

Stod en kundvagn i vägen på mataffären fick han utbrott. 

– Jag förstod ju inte vad som hänt förrän en timme efter utbrottet. Jag mår dåligt när jag tänker på alla som jag gjort ledsna.

Nu tänds ilskan bara ibland. Erik Henriksson säger att de ”döda” delarna i hjärnan långsamt bygger nya banor. Han har ett nytt skallben av ett keramiskt material med delar av titan.

Och arbetsterapeuten har gett honom tekniker för att minnas bättre, som att upprepa viktiga saker högt för sig själv.

Epilepsin är mer stabil. När något omvälvande händer kan anfallen dock komma.

Som när dottern föddes eller när åklagaren valde att inte väcka åtal för arbetsmiljöbrott. 

– Nu är det hjärntröttheten som är svårast att tampas med i vardagen, säger han. 

Den 2 december ska han börja arbetsträna. Tre timmar om dagen med en kollega han känner. Han har försökt förut. Men då fick han ett epilepsianfall.

Även om dagarna varit korta har pendlingen varit lång och tröttsam, men den här gången kan han ta sin egen bil. 

– Det har varit på tok för många bakslag. Jag vill inte ha för bråttom. 

I slutänden är det dock Försäkringskassan som bestämmer hur bråttom det blir.

Just nu har han en ”underbar” handläggare, som verkligen försöker förstå hur han mår och hitta lösningar så att han kan jobba ända tills pension. 

Men enligt regelverket har han bara två månaders arbetsträning kvar. Sedan ska han börja jobba. Och beslutet om hur den upptrappningen ska se ut påverkas av Försäkringskassan, myndighetens läkare och hans läkare på sjukhuset. 

Det har varit mycket krångel med Försäkringskassan, tycker han. Drygt ett år efter olyckan blev han till och med utförsäkrad. 

Då tvingades han börja jobba på heltid igen. Efter någon månad sprack hjärnhinnan. Den ryggmärgsvätska som hjärnan ligger i läckte.

– De sa ”du kan ta ett jobb på Ica för det är inte så ansträngande”. Då blev jag mäktigt irriterad. Det är ju ett tungt jobb det också. 

Han säger att hans läkare blev räddningen, han skrev ett intyg om att Erik Henriksson inte kunde lyfta ens en dammsugare.

Nu får han sjukpenning från Försäkringskassan. Och pengar från AFA Försäkring för inkomstförlust på grund av arbetsskadan.

Framöver kan det bli aktuellt med en annan typ av ersättning för långvarig nedsatt arbetsförmåga, så kallad livränta. 

Arbetsskadans effekter på impulskontrollen har gjort det svårt att ha kontakt med de som Erik Henriksson är beroende av för sin försörjning.

Kontakten med AFA Försäkring sköter numera Byggnads. 

– De på AFA tyckte jag var så otrevlig, det var mina aggressionsproblem som jag fått efter olyckan. Jag har fått raseriutbrott när pengar inte skickats ut som det ska. Det var nära jul och vi behövde köpa julklappar.

Vid sidan av krånglet finns alla ljusglimtar. Dottern, frun, innebandylaget.

Kollegorna som skramlar till julklapp och erbjuder skjuts när det är möte på jobbet. De som får honom att fortfarande känna att han verkligen är en i gänget.

Och tanken på att i framtiden kunna jobba, i alla fall halvtid, kanske till och med 75 procent. 

Erik Henriksson får något lurigt i blicken och berättar om när tv-tablån tunnas ut på bra program under hans vilodagar.

Då när det är dags för Hollywoodfruar: 

– Jag är hjärnskadad men när jag ser dem så tänker jag ”jag har det nog bra ändå”. 

Se Erik Henriksson själv berätta om sin väg tillbaka