Fredrik Reinfeldt vann regeringsmakten två mandatperioder i rad. Det är det inte många moderatledare som kan skryta med.

Han gjorde det med ett väljarstöd partiet inte sett på hundra år – och mer än tio procentenheter över dagens.

Ändå är det fascinerande tyst om Reinfeldt inom dagens Moderaterna. Inför förra årets val svarade partiernas riksdagskandidater i SVT:s valkompass vem de såg som sin politiska förebild.

Reinfeldt var inte de moderata ledamöternas. De föredrog Thatcher, Bildt och Bohman.

Reinfeldt var en åttaårig moderat anomali.

En partiledare som ledde Moderaterna till oanade framgångar med en stenhård högerpolitik inom arbetsmarknadspolitiken och sjukförsäkringar, som sänkte inkomstskatten med nästan 150 miljarder kronor där de största summorna gick till de rikaste – men som ändå helt ogenerat kallade sig för partiledare för ett ”arbetarparti” och kom undan med det.

Just det där sista är alldeles särskilt motsägelsefullt – och parallellen i dag är just därför inte Ulf Kristersson utan Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna.

Ja, minus uppropet om ”öppna hjärtan” kanske.

Det är bara tolv år sedan Reinfeldts första regering medvetet sabbade a-kassan så rejält att över 300 000 personer valde att lämna den på bara ett halvår (och 700 000 under de fem åren efter försämringen).

Det är bara tolv år sedan de införde en stupstock i sjukförsäkringen så att tusentals sjuka slängdes ut ur trygghetssystemen utan ersättning.

Under den M-ledda regeringens första mandatperiod infördes ett jobbskatteavdrag per år som ökade skatteklyftan mellan personer med inkomst från arbete och pensionärer, sjukskrivna, arbetslösa och så vidare. De som tjänade mest fick mest.

Sedan gick Alliansen till val igen 2010 och vann en gång till.

Att det inte skulle gå att vinna val på högerpolitik var inte sant 2006 eller 2010. Det var bara på marginalen sant i fjol.

Det gäller bara att kalla det för något annat.

Men om Reinfeldt av dagens moderater räknas som ”för vänster”, vad är egentligen deras plan för arbetsmarknadspolitiken? För arbetsrätten?

Med undantag för slakten på Arbetsförmedlingen i förra budgeten, är det inte frågor som tar plats i debatten.

På Moderaternas stämma nyligen handlade det betydligt mer om partiets avoghet gentemot public service och Systembolaget, om bidragstak, slöjförbud i skolor och att kunna stoppa barn i fängelse.

Det är en högerpopulism vi känner bättre igen från Sverigedemokraterna.

Och kanske är det även där vi måste leta efter framtida arbetsrättsliga förslag?