Svår uppgift för LO-förbunden att enas inför 2020

ANALYS. Lönerna för nästan tre miljoner anställda förhandlas om nästa år.

Den 23 oktober bestämmer LO:s representantskap vilka krav LO-förbunden ska driva gemensamt.

För gemensamma krav lär det bli. I avtalsrörelserna 2011 och 2016 sprack LO-samordningen, och ett nytt misslyckande vore illa för LO:s inflytande.

Men sedan avtalsrörelsen 2017 har spänningarna mellan förbunden inte minskat, snarare tvärtom.

Tydligast är konflikten om vem som ska bestämma löneökningarnas storlek.

Facken inom industrin står fast vid att deras avtal ska bilda norm för alla andra, det så kallade märket.

Den ordningen ifrågasätts alltmer högljutt. Främst av LO-förbunden i 6F, som i år är fast beslutna att få inflytande.

Men också av Handels. Och av Kommunal, som kräver att deras medlemmar ska få högre lönelyft än industriarbetarna.

De gångna tre åren har kritikerna fått vatten på sin kvarn. Bristen på arbetskraft har varit stor i skolan, vården och delar av näringslivet.

I teorin borde löneökningarna då ta fart.

Men det gör de inte. Ända sedan 2013 har de legat fast vid 2,5 procent per år.

Löneökningarna utöver de centrala avtalen, den så kallade löneglidningen, har stannat vid några tiondelar av en procentenhet.

Det är en svår uppgift. Men då stegen mot målen blir så små som i förra avtalsrörelsen riskerar LO att tappa i trovärdighet

Det visar att märket styr orimligt hårt och förvärrar bristen på olika yrkesgrupper, anser kritikerna.

För första gången vädrar också Pappers missnöje. Märket har hamnat för lågt för vår bransch, anser förbundet, som kräver löneökningar på 4 procent 2020.

Pappersarbetarna vill inte stå tillbaka för att konjunkturen i verkstadsindustrin viker.

Till dragkampen om lönekravens storlek kommer motsättningar om hur lågavlönade ska värnas.

Låglönesatsningen i förra avtalsrörelsen visar på svårigheterna.

LO-förbunden fick slåss hårt för den. Ändå innebar den bara att varje lågavlönad bidrog med några tiokronor extra per år till den lokala lönepotten.

Effekten på löneklyftorna lär inte synas i lönestatistiken. Den drunknar i löneglidning och rena mätfel.

Att LO-förbunden går fram med gemensamma krav, vilket tjänstemannaförbunden inte gör, beror på deras ambitioner att minska klyftorna i samhället.

Målet är att halvera löneskillnaden mellan män och kvinnor inom LO åren 2014–2028 och minska gapet till tjänstemännen.

Det är en svår uppgift. Men då stegen mot målen blir så små som i förra avtalsrörelsen riskerar LO att tappa i trovärdighet.

Efter splittringen i avtalsrörelsen 2016 ville LO-förbunden till varje pris hålla ihop 2017. Därför fick en rätt tunn kompromiss duga.

I år är kraven högre på att förbunden enas om mer än fernissa.