ESSÄ. Kickoff. De gyllene timmar när ens arbetsplats förvandlas till en diktatur. Ett helvete där ja-sägandet transformeras till en spontan glädjeyttring.

Du upphör att vara en individ. Arbetsplatsen dikterar t y d l i g t hur du ska uppvisa känslor. Stå upp och klappa i händerna för visionen.

Var ett med målbilden. Ge upp och låt det ske. Låt dig inspireras. You have been assimilated. Resistance is futile. 

I glädjen och tacksamheten över att vara just jag, skrider jag varje morgon in på jobbet med ett ljust sinnelag. Blir sedd och respekterad som min färgkodade personlighetstyp och jag lutar mig alltid framåt mot den som talar med mig.

Med öppet kroppsspråk, (benen ihop obs! Särskilt män bör tänka på detta!) huvudet lätt på sned och en koncentrerat lyssnande min tar jag emot den andras berättelse.

Berättar i min tur vilka känslor och funderingar den väckt hos mig. Vi ägnar varje lunchrast åt detta. Konstruktiv samtalsmetodik och viktigt arbetsredskap, eller ren ideologi och minutiös disciplinering?

Vi lämnar den frågan lika öppen som mitt glada ansikte. 

Få ord inom arbetslivet är så polariserande som ”kickoff”. Hit kvalar även  ”teambuildingkonferens” och ”temafest”. Vissa kastar sig entusiastiskt över festligheterna. Andra bara kvider.

Illustration: Anders N Kvammen

Någon enstaka ser till att ta ledigt. Själv drar jag mödosamt mungiporna uppåt medan viljan att leva lämnar kroppen.

I den industri som omgärdar landets personalvård är det såhär utbudet och kulturen ser ut. Det är helt enkelt inte värt en konflikt med arbetsgivaren. Bättre att rulla med slagen. 

Den besvärliga mångfalden är på många sätt en lovande ledarskapsbok. Här vankas utrymme för klokare tankar än ”boka heldag med koksad inspirationsföreläsare”.

En gyllene spegel pryder framsidan och väcker genast frågan: Vad tar du med dig till det här rummet IDAG? 

På det snygga författarporträttet sitter författaren Qaisar Mahmood framåtlutad i blå kavaj och rundhalsad svart tröja. Ledigt inkännande med intelligent blick. Chefens innersta väsen. Förordet av självaste Lena Andersson beskriver Mahmood som en förnuftig ickerelativist.

Om boken är on trend är detta modellen för framtida personalsatsningar. Obligatorisk inspirationsdag på Kvalitetsmässan, med en moderator som självhatande skämtar om hur han gör det för pengarna

Laila Vianden

Någon som inte förfular mångfaldsdebatten genom att stanna tanken vid att ängsligt anställa en person av varje hudfärg/sexuell läggning/funktionsvariation/kön.

Nej, han är en sann universalist som går till djupet med frågan – hur man tillämpar dessa viktiga principer i arbetslivet, som chef. 

Boken visar sig vara något helt annat. 

I en välvillig läsning vill den berätta att mångfald är svårt och att Människan trivs bäst med och söker sig till homogenitet. Vi är konservativa varelser, hjälplöst biologiska produkter från Savannen.

Är ambitionen mångfald bör vi inte stirra oss blinda på representation av minoriteter, utan snarare blicka mot variation inom kompetens, utbildning och framför allt personlighetstyper.

En funktionell mångfald i relation till hur vi löser en uppgift. 

Arbetsgrupper med enklare uppgifter behöver alltså inte tänka på mångfald. Där är det bra om alla är så lika varandra som möjligt. Men i mer kreativa och komplexa sammanhang är mångfald nödvändigt!

Här bör man rekrytera människor med olika utbildningsbakgrund och personligheter. Mahmood går mot strömmen, och verkligheten. I dag är mångfalden stor inom arbetsgrupper med enklare uppgifter och extremt liten i de mer komplexa.

Den som är intresserad av ledarskapsteori får ett framtungt verk med oändliga referat av evolutionspsykologiska teser om hur svårt vi har för nya saker, som människor. Sedan blir det tyvärr tunt.

Få ord inom arbetslivet är så polariserande som ”kickoff”. Hit kvalar även ”teambuildingkonferens” och ”temafest”. Vissa kastar sig entusiastiskt över festligheterna. Andra bara kvider

Laila Vianden

Kapitlen som riktar in sig på ledarskap präglas av organisationsjargong, truismer och snygga says i en kompott där stringens och intentionsdjup hade tjänat på en bearbetning.

Jag utgår från att Mahmood har något angeläget att säga. Han har ändå skrivit en bok. Men vad han vill ha sagt skyms tyvärr i meningar av typen: ”Vem skulle du själv vilja vara omgiven av, en person som är glad, energisk och positiv men halvkunnig, eller en mycket kunnig person som är vresig eller otrevlig?” 

Ansatsen till en mer allvarlig diskussion om mångfald fördunklas när slutprodukten är ytlig, spretig, halvbearbetad och halvt genomtänkt ledarskapslingo.

Partier av boken är skrivna ungefär som Mariah Carey sjunger. Där hon svävar ut mellan tonerna, svävar författaren bort från ämnet. 

Den besvärliga mångfalden av Qaisar Mahmood.

Kanske är jag sträng. Men det finns ett pratigt anslag i framställningen som för tankarna till ett puttrigt panelsamtal. Och möjligen är det däri den största skräcken ligger.

Om boken är on trend är detta modellen för framtida personalsatsningar. Obligatorisk inspirationsdag på Kvalitetsmässan, med en moderator som självhatande skämtar om hur han gör det för pengarna.

Inför ditkommenderade medarbetare som, i bikupor, desperat försöker builda ett high quality team.

Boken får mig att längta tillbaka till mitt livs första kickoff, där jag med tillkämpad entusiasm kramade ett sladdrigt plastglas avslagen öl i Grönalunds-regnet. 

En trött avdelningschef förklarade tålmodigt att ”skjuta luftgevär” utgör en av kickoffens grundkompetenser.

När snygga killen började prata om att bryta upp tidigt, enades hela arbetsgruppen i ett surt Vi och gick hem.