Scrantons teorier om klimat och arbetare brister

Vi lever i en dyster tid för mänskligheten.

Nyligen publicerade Nature Geoscience en studie som beskrev en modell för vad som händer vid koldioxidnivåer över 1 200 ppm i atmosfären, något vi når inom ett sekel.

Vid dessa halter upplöses subtropiska stratocumulusmolntäcken som höjer temperaturen ytterligare åtta grader utöver uppvärmningen.

Det är svårt att föreställa sig att ett varmblodigt rovdjur som människan skulle överleva ett 12 grader varmare klimat.

Modeller likt dessa haglar över oss. Författare och intellektuella basunerar ut sin pessimism. Jonathan Franzen (SvD 1/9), Kerstin Ekman (DN 11/9), Roy Scranton (SVT 12/6) och Rebecka Kärde (DN 27/9), samt den eviga pessimisten Sven Anders Johansson (”Det cyniska tillståndet”) är några exempel på skribenter som konstaterat att ”det är kört”.

Att Kina har en mycket bångstyrig arbetarklass – världens mest strejkbenägna! – som inte alls är nöjd med klimatpolitiken nämns inte med ett ord

Vår civilisation är kaputt. Uppvärmningen ett ostoppbart tåg. Ett öde att acceptera. Denna klimatdeterminism fick Jonas Gren att reagera (DN 10/9): ”vad vet författarna som vetenskapen har missat”? frågade han sig.

För är det något som utmärker vetenskapssamhället idag är det avsaknaden av den typen av kategoriska uttalanden.

Klimatfilosofen Roy Scranton har blivit något av en intellektuell guru för den desillusionerade vänstern (till vilka dessa författare nog får räknas). Med sina djupt svartsynta essäsamlingar och etterindränkta uttalanden: till exempel att Greta Thunbergs klimatprotester är ”meningslösa”.

I somras smögs hans genombrottsverk ut på svenska, Att lära sig dö i antropocen.

Där konstaterar Scranton att de globala utsläppen av växthusgaser har ökat med 35 procent sedan det globala miljöengagemanget satte fart runt 1990. Att det inte finns några politiska krafter som kan utmana ”business as usual” och att vi därför är dömda till undergång.

Kontentan blir att vi måste lära oss att dö, inte som individer, utan som civilisation. 

Först ska det sägas att Scranton är en skicklig författare. De metaforer han beskriver klimatförändringarna med gör honom mycket läsvärd. Mer problematisk är hans syn på det man förr kallade den politiska ekonomin.

Scranton förklarar i boken att arbetarrörelsen fram till andra världskriget byggde upp sin styrka genom sin förmåga att skapa ”störningar” i systemet. Kolgruvearbetare ”och deras allierade” kunde inte bara störa kapitalflödet genom att strejka, utan även energiflödet.

Efter 1945 ändrades dock världens energisystem, kolet kom till stor del att ersättas av flytande fossila bränslen som olja och gas. Medan kol grävs fram ur gruvor och distribueras på fasta järnvägsnät pumpas flytande bränslen upp ur marken och transporteras genom decentraliserade nätverk. Dessa administreras av små grupper högt utbildade tekniker.

På så sätt, skriver Scranton, är arbetarrörelsen inte längre del av ”maktens reella flöden” och därför framstår klimatprotesterna som så impotenta.

Detta är utan tvekan en intressant teori, som Scranton delvis hämtat från Timothy Mitchells läsvärda Carbon Democracy.

Men den är knappast utan brister. Till exempel kan man fråga sig var Scranton fått att just kolgruvearbetarna skulle haft en sådan absolut central position. Ingenstans i texten underbygger han detta påstående.

Och att arbetarna hade förmågan att störa energiflödena hade nog betydelse, men det finns betydligt tyngre teser om hur arbetarrörelsen byggde sin makt.

De metaforer han beskriver klimatförändringarna med gör honom mycket läsvärd. Mer problematisk är hans syn på det man förr kallade den politiska ekonomin

En sådan kommer från den marxistiska historikern Eric Hobsbawm, som menar att hotet från Sovjet var det avgörande. Rädslan för att arbetarklassen skulle lyssna till Moskvas locktoner gjorde att västmakterna var beredda till stora eftergifter.

I skräck byggde man upp det som 1940 började kallas ”välfärdsstater” för att stävja revolutionshotet. Arbetarklassen fick en taleposition och dess krav på utvidgad demokrati hörsammades.

Denna makt underbyggdes ytterligare av full sysselsättning, som gjorde strejkerna livsfarliga för arbetsgivarna – och därför kallades ”folkets hemliga vapen”.

Scrantons teori om kolgruvearbetarnas förlorade makt resulterar i en förklaring av hela det postdemokratiska tillståndet. Detta illustreras genom tre exempel på misslyckade klimatdemonstrationer, som han beskriver som ett slags gatans motsvarighet till Twitterkampanjer.

Det leder honom också till närmast groteska förutsägelser, som att kolanvändningen i Kina bara kommer att öka de närmaste 85 åren. Scrantons tes tycks vara att klimatet kommer förändras till oigenkännlighet inom en snar framtid, men på energipolitikens område kommer ändå ”business as usual” råda i nästan ett sekel.

Att Kina har en mycket bångstyrig arbetarklass – världens mest strejkbenägna! – som inte alls är nöjd med klimatpolitiken nämns inte med ett ord.

Inte heller nämner han att full sysselsättning avskaffats genom politiska beslut från oberoende riksbanker.

Det går att ändra dessa beslut – exempelvis som genom en klimat- och fördelningspolitisk Green New Deal.

Missförstå mig inte nu: det finns definitivt fog för både alarmism och pessimism idag. Däremot är vänstern inte betjänt av någon politisk determinism. Det som är slående med samtidens domedagsprofeter är att de tycks notoriskt ointresserade av att diskutera en Green New Deal.

Huruvida detta beror på att man köpt Scrantons historieskrivning med hull och hår, eller bara ett allmänt ointresse för realpolitik kan vara osagt.

Hur som helst stödjer stora delar av Demokraterna i USA förslaget och på gatorna håller Fridays for Future på att vinna den kritiska massa som behövs för att ställa om samhället.

Snarare än att lära oss att dö i antropocen, bör vi därför öva oss på det Gramsci beskrev som ”intellektets pessimism och viljans optimism”. Med en gigantisk folkrörelse – och klimathotet som yttre påtryckningsmedel – är det fullt möjligt att ställa om våra ekonomier.

Vi har gjort det förr: under åren 1940-1944 ökade USA sin industriproduktion med 300 procent. På bara fyra år lyckades man ställa om sina ekonomier så att hälften av BNP gick till försvarsändämål. Samtidigt ökade man privatkonsumtionen, skapade full sysselsättning och höjde lönerna.

Denna fullkomligt makalösa omvandling berodde till stor del på påtryckningar från arbetarrörelsen och facket. Det finns ingen naturlag som säger att en liknande omställning inte skulle gå att genomföra igen.