För de flesta är Bokmässan en angenäm upplevelse på några timmar. Lite stojigt, trångt och märkligt instängt i de enorma hallarna på Svenska mässan på sin höjd.

Men vad gör det när du på samma tid hunnit se Jan Guillou prata i bortemot 300 olika montrar, springa in i Johan Hakelius vägg av tweed och besöka Jan Myrdal-sällskapets monter, oftast tom, ibland med Jan Myrdal, sällan med sällskap?

Men för de av oss som tillbringat flera dagar i rad, år efter år, på samma plats sker närmast fysiska metamorfoser.

Sova i monterförråden och likt Matt Damon i The Martian leva på det onaturen har att ge. Skulle vi få enorma huvuden på klena kroppar? Resorbkörtlar?

Johannes Klenell

Man kommer dit på tisdagen, pigg, snygg fräsch. Bygger monter. Deltar i seminarier. Festar på nätterna. Trängsel i gångar, trängsel vid bardisker.

Förlagsassistenter som målinriktat tacklar dig i Parks hotellbar på sin väg för att köpa skumpa till Paulo Coelho, som om deras liv hängde på det. Och förmodligen gör det det. Stress, oändligt med stress, gör att du aldrig hinner äta. Lysrören i hallarna flimrar. Luften är torr.

Stämningen är, när den är som bäst, rökrutehierarkisk. Och ovanpå det ett ständigt sorl. Någonstans runt lördagen börjar de uttöjda jeansen hänga vid knäna, hyn har för länge sedan börjat flaga. Hela din kropp är en svidande valk.

Betonggolvet känns genom skosulorna för varje steg du tar. Skavsår mellan benen. Magen, som spänner över den nu för trånga skjortan, är svullen av malt, humle, jäst, vatten och inte minst kolsyra.

Samtidigt har vätskebalansens surnat av överdoser med gratis lådvin. För att inte tala om födan. Det finns ingen dietist i världen som kan få lättsaltade chips och finska pinnar att fylla kostcirkeln. Och ändå försöker man.

Det är då diskussionen om mässmonstret vaknar. En varelse som lever hela sitt liv på Bokmässan. Vad skulle det göra med en människa att tillbringa hela sin existens där?

Sova i monterförråden och likt Matt Damon i The Martian leva på det onaturen har att ge. Skulle vi få enorma huvuden på klena kroppar? Resorbkörtlar?

Någon konstaterar krasst att: Vi skulle utveckla sätt att klara uttorkning. Vi skulle byggas om till varelser som aldrig behöver sitta ner.

Så, vem är mässmonstret, och kan man leva ett fullgott liv på bokmässan? Vi frågade proffsen.

Klas Ekman förläggande redaktör, Volante
– Han, det är förstås en man, går ofta omkring i en kaffefläckig (hoppas omgivningen)  t-shirt som han köpt i en monter för bibliotek i Värmland och en tung lika förhoppningsvis kaffefläckig bokpåse med osorterade papper i. Han är också stolt över att författaren Jerker Virdborg en gång råkat spilla rödvin på den senare, under en hetsig diskussion med Malin Ullgren, Jens Liljestrand och Eric Schüldt. Mannen kommer på alla möjliga mingel och gratis föreläsningar där det finns minsta ”tilltugg”, vilket även präglat hans fysionomi.

– Det är svårt att hålla lukten emot honom. Det är svårt att duscha på bokmässan. Dessutom händer det lätt en olycka när man tvingas toalettköa under lördagen och söndagen. Mannen är mycket allmänbildad eftersom han med tiden utvecklat ett teoretiskt samhällsintresse. Det finns trots allt bara så många gånger en människa verkligen behöver se Jonas Gardell IRL.

– Han blir dock aldrig någonsin för full, för då skulle han bli utkörd från minglen och han grälar aldrig med någon. Vet sina begränsningar, vis efter ett misstag i början av nittiotalet då han blev utburen ur det då så hippa förlaget LeanderMalmstens monter efter att ha råkat i gräl med en äldre auktoritär författare som skrivit en, enligt mannen, hädisk bok om Tintin.

– Jag har en ogrundad känsla av att han även hyser en sorts vag beundran för kulturchefen Björn Wiman, och att han har DN:s monter som en sorts bas där han gärna sitter och vilar. Hummandes medhållande när kulturchefen håller brandtal för det klimat som vår mässlevande man aldrig någonsin upplever i verkligheten.
Johan Wanloo serietecknare, göteborgare
– Med den kognitiva förmågan nedsatt av socker, alkohol och en ränneskita redo att bryta ut när som helst måste bokmässedjuren, likt gråsparvar, oavbrutet jaga efter nästa gratiskaramell, nästa svettiga kanapé, nästa vinslatt för att stå på benen en halvtimme till. Det är inget liv. Bara överlevnad. Bokmässan ger och Bokmässan tar.
Emma Frans författare och doktor i epidemiologi
– En sådan person skulle drabbas av bristsjukdomar som skörbjugg (brist på vitamin c) och engelska sjukan (brist på D-vitamin pga inget solljus). Benuppmjukning och tandlossning på sikt. Att sova i montrar är såklart inte heller optimalt och sömnbrist kan ge försämrat immunförsvar och påverka det psykiska välbefinnandet.

– Många personer på liten yta ökar också risken för smittspridning. Sen är ju den sociala hierarkin väldigt uppenbar på mässan, vilket personligen påverkat mitt psyke. Men det här är antagligen en skuggfigur som rör sig i kulisserna?

– Evolutionen har ju en tendens att anpassa individer till en specifik ekologisk nisch, vilket gör att liv kan frodas i de mest ogästvänliga platser (typ Marianergraven). Tyvärr går människans evolution väldigt långsamt. Så bokmässan skulle behöva pågå i tiotusentals år innan en människa skulle kunna vara perfekt anpassad till mässans ogästvänliga miljö. Crispr-cas9 (även kallad gensax) kan visserligen lösa det hela på kortare tid. Men det finns såklart etiska problem här som sätter käppar i hjulet.
Johan Kollén bokmässan
– Va!!!?? Sover de i förråden? Det får de ABSOLUT inte göra! Förråden får ENDAST användas av utställare till att förvara böcker och annat mässrelaterat material. Det är väl naturligtvis de där förbannade serieförlagen som släpper in folk i sina förråd. Jag ska prata med hallcheferna om det här, så får de hålla ett extra öga på förråden.

– I övrigt låter det ju som bra mässbesökare…. lite knepigt kanske att de bara äter salta pinnar… de får akta sig för skörbjugg… kanske inte så bra heller att aldrig vara utomhus… till slut lossnar väl näthinnorna av den torra luften… Men de MÅSTE sluta sova i förråden!

– Om de behöver någonstans att sova är de välkomna att boka rum på Hotel Gothia Towers. Om de vill lyxa till det lite kan jag rekommendera Upper House. De har väldigt bra frukost där. Och på det sättet slipper de ju att lämna byggnaden och kan fortsätta sitt liv på mässan.
Ina Lundström redaktör, komiker, göteborgare
– Trots allt är mässmonstret en människa. Likt Mowgli i Djungelboken överlever han därför på det mänskligaste av vis – genom att fulltändigt anpassa sig till rådande omständigheter. Han internaliserar de detruktiva riter som övriga mässbesökare ägnar sig åt och förväxlar dem med livsnödvändiga steg på behovstrappan. han resonerar som att det han ser flest människor runt sig göra, måste också vara det mest centrala för hela hans existens. Därför utraderas sakta hans behov av mat, sömn och mellanmänsklig närhet och ersätts så småningom helt av aktiviteten ”Kloutklättring”. Kloutklättring är ju, som alla vet, den litterära världens själva grundval och går ut på att låtsaslyssna på personen du pratar med samtidigt som du sneglar över dens axel för att se om det finns en annan skrivande person i närheten som du hellre vill ses prata med.

– Så slingar sig den vana kloutklättraren mellan mänskliga lianer som eskalerar från Kulturtidskriftsredaktörer, via kvällstidningskrönikörer hela vägen till förlagschefer och Augustprisvinnare. För varje dag blir mässmonstret en allt starkare kloutklättrare tills den har uppnått sitt fulländade stadium. Den kan ha fyra konversationer igång a 1.5 sekunder samtidigt. Dess sinnen är på helspänn och den och kan ana en GW-liknande gestalt genom mässmontrarnas tunna väggar. Den kan låta blicken studsa på 300 kordinater på en millisekund. Den är fulländad och perfekt. Tyvärr befinner den sig dock i amfetaminets huvudstad, Göteborg, och blir på grund av sina starka likehter med en helt vanlig Majornatjackis därmed i samma stund som den nått sitt perfekta stadium LOB-ad på Skånegatan.
Jenny Lindahl chef Arena Opinion
– Jag är den människan, efter att i åratal kommit dit klockan 8 för att öppna en monter, stapplat ut efter mörkrets inbrott bara för att gå direkt till Park och upprepat nästa dag. Några inledande mässor gav fysiska konsekvenser av närings-, sömn och vätskebrist, samt mentala i form av förvrängd verklighetsuppfattning och de sociala ticks som uppstår efter att ha hälsat på Jens Liljestrand på ett lite märkligt sätt för tredje gången i rad.

– Jag har anpassat mig och överlevt. De svagaste blir utmattade och sjuka, men jag är istället helt i symbios med mässan. Mitt rörelsemönster går via genvägar förbi toaletter som inte har lång kö, montrar som har näring, A02:27 där det finns gratis vatten, och GP:s lyxkaffe. Jag skulle utan problem överleva inne på mässan tills jag dör av hög ålder omgiven av mina närmaste, dvs Akademibokhandeln-katten.
Christoffer Carlsson författare och doktor i kriminologi
– Fy fan vilken mardröm. Det går säkert att som människa leva ett fullgott liv på bokmässan – givet att man gör avkall på det mesta av njutning och värde här i livet. Utom böcker, då. Att vistas på en evig bokmässa skulle i många avseenden vara jämförligt med att sitta på ett passagerarflygplan som aldrig landar. För torr luft, för mycket folk på alldeles för lite yta, konstig (inte dålig, men konstig) mat, för få toaletter, för enkel tillgång till alkohol och alldeles för lite vatten.
 
Så, hur tänker du dig att du skulle må och se ut efter en säg 30-40 år av detta?
– Jag skulle ha hoppat från toppen av Bonniers monter för längesen.
Stefan Sunnerdahl förlagsredaktör, Atlas
– Jag ser en aspirerande författare från, säg, Laxå som åkt till mässan för att hitta någon som vill ge ut hans bok. En novellsamling. I början otroligt positiv och glad, sakta nedbruten av miljön men framför allt såna som vi – cyniska förlagstyper som under samtalen konstant spanar efter Richard Herold.

– Både kroppen och psyket tar så klart stryk, men hen överlever genom att ta bananer från Kyrkans tidning och vika en fullsize pappfigur av Alex Schulman till en tratt som samlar in vatten ur den av kroppsvätskor mättade luften.

– Om det är ett fullgott liv får du själv svara på.