Handels vill se ett särskilt märke för lågavlönade
Industrins märke för löneökningarna måste kompletteras med ett andra märke som ger rättvis fördelning, hävdar Handels i en kommande rapport.
Diskussionen mellan LO-förbunden om hur löneökningarna ska bestämmas har länge varit het. Men en röst har saknats: Handels.
I en rapport som ännu inte har publicerats lyfter nu Handels förste vice ordförande Linda Palmetzhofer, avtalssekreterare Per Bardh och chefsekonom Stefan Carlén fram den roll som fack och arbetsgivare inom handeln har spelat för den nuvarande ordningen, där fack och arbetsgivare inom industrin går före och slår fast ett riktmärke för löneökningarna.
Rapporten går igenom alla avtalsrörelser sedan 1990-talet och visar hur Handels i själva verket har modifierat och kompletterat industrins märke.
Redan 1998, i den första avtalsrörelse då industriavtalet tillämpades, etableras ett mönster där industrins parter enas om löneökningar i procent – i det här fallet 2,5 procent per år inklusive arbetstidsförkortning, vilket blir totalt 7,5 procent på tre år.
Varpå Handels sluter ett avtal med lönepåslag i kronor.
Krontalspåslagen motsvarade löneökningar på 3,2 procent per år eller 9,6 procent på tre år, alltså klart mer än industrins avtal. Skillnaden blev ännu tydligare i avtalsrörelserna som följde (se diagram).
Avtalade årliga löneökningar 1998-2019 (9 avtalsperioder)
Inkluderar värdet av lön, arbetstidsförkortning och pensionsavsättningar.
Handels avtal, som har utformats i linje med LO-förbundens samordnade krav, har inte bara innehållit lönepåslag i kronor, vilka i sig gynnar dem med lägre löner.
De innebar under en följd av år också att avtalets lägsta löner höjdes mer än de utgående lönerna, och att en lägsta semesterlön garanterades – också det något som gynnar lågavlönade.
Handels avtal blev genast vägledande för andra låglöne- och kvinnodominerade förbund, främst Kommunal, Hotell- och restaurangfacket och Fastighets.
De fungerade som en andra norm – en ”fördelningsnormering” – vid sidan av industrins ”kostnadsnormering”, lyder Handels historieskrivning.
Statliga Medlingsinstitutets rapporter tycks bekräfta detta.
”Lönenormen kom att prövas och modifieras vid avtalsförhandlingarna mellan Svensk Handel och Handelsanställdas förbund”, skrev till exempel Medlingsinstitutet i sin årsrapport om avtalen för perioden 2007 – 2009.
”Industriavtalets 10,2 procent och – för lågavlönade avtalsområden – avtalet mellan Handels och Svensk Handel blev därefter vägledande för den övriga avtalsrörelsen.”
Men acceptansen för ett märke med två sidor har minskat steg för steg, enligt Handels rapport.
Vändpunkten kom i avtalsrörelsen 2010. Det året skrevs industriavtalet om, med formuleringar som syftade till att göra industrins märke mer styrande.
I spåren av finanskrisen krävde arbetsgivarna frysta löner.
De lyckades inte helt, men takten i löneökningarna växlades ner. Och Handels fick acceptera att avtalets lägsta löner höjdes mindre än de utgående lönerna, något som sedan upprepades i avtalsrörelsen 2012.
Skillnaden mellan Handels och industrins avtal krympte.
Det stod samtidigt klart att Medlingsinstitutet hade ändrat inställning. Alla avtal skulle nu rymmas inom den kostnadsram som industrin slagit fast i procent.
– Låglöneförbund har tvingats betala varje extra lönelyft med försämrade anställningsvillkor. Det är ett bekymmer. Medlingsinstitutet medverkar till en osolidarisk lönepolitik, kommenterar Linda Palmetzhofer.
Sedan 2010 har alltså utrymmet för ett andra märke – en ”fördelningsnorm” – strypts. Samtidigt har kritiken mot modellen vuxit.
Inom handeln hålls löneökningarna i praktiken tillbaka av den höga personalomsättningen och av att många jobbar deltid.
Anställda som hunnit få upp sin lön slutar och ersätts av unga som får avtalets lägsta lön.
Perioden 1998 – 2009 lyckades Handels kompensera medlemmarna för detta genom lite högre avtalade löneökningar än industriarbetarna fick.
Men efter 2010 har industriarbetarnas ”verkliga” löner dragit ifrån, enligt rapportens jämförelse av teknikavtalet och detaljhandelsavtalet.
Verkliga löneökningar samt värde av pensionsavsättning 2001-2018 (8 avtalsperioder)
Industrimärkets försvarare säger ofta att det har givit goda reallöneökningar. Handels vill nyansera den bilden.
Visst har reallönerna ökat. Men för detaljhandelns anställda ökade de faktiskt mer åren 1995 – 1997 än någon gång sedan industrinormeringen infördes.
Handels stämmer in i mycket av den kritik som 6F har riktat mot att industrin ensam sätter märket.
Märket har systematiskt satts för lågt, enligt Handels, som anser att lönernas betydelse för industrins konkurrenskraft har överskattats. Med rörlig växelkurs medför höga lönelyft inga större risker.
Rapporten mynnar ut i en rad förslag som delvis liknar 6F-förbundens.
– Liksom 6F vill vi stärka LO-samordningen och LO:s roll, säger Linda Palmetzhofer. Och vi vill återgå till hur det var före 2010, med en kostnadsnorm i procent och en fördelningsnorm som uttrycks i kronor.
Handels vill också stärka LO-samordningen vad gäller andra villkor än lön, till exempel arbetstider, anställningsskydd och pensionsförmåner.
Medlingsinstitutet bör inte medverka till att kvinnodominerade och lågavlönade grupper tvingas följa en strikt procentsats, anser Handels.
Under de första åren med industrinormen tog man hänsyn till skillnaden i löneglidning mellan olika grupper, och det bör man göra igen.
