Att någon uppgörelse aldrig skulle nås i samtalen om hur gängkriminaliteten ska lösas stod klart i samma stund som samtalsplanerna offentliggjordes.

Inga förhandssonderingar hade föregått samtalen, inga informella samtal andades ens en antydan till gemensam vilja.

Till yttermera visso gav sig de tre partiledarna för M, KD och L iväg för att dansa och festa loss i Tel Aviv i dagarna tre, samma dagar som samtalen om gängskjutningarna hölls.

Någon uppgörelse var alltså aldrig på agendan. Allt var ett spel för gallerierna där utgången var bestämd redan innan de tre satte sig på planet till Israel.

Moderaternas rättspolitiska talesperson Johan Forssell hade därmed bara en uppgift i samtalen, att hoppa av och därefter anklaga regeringen för att inte gå tillräckligt långt. Och denna uppgift uppfyllde han med bravur.

Detta var den moderata agendan, oavsett vilka förslag regeringen Löfven än hade kommit med.

Den genomskinliga oviljan till samsyn framgår av de skäl Johan Forssell slutligen angav för Moderaternas avhopp. Huvudskälet, meddelade han, var att regeringen ville tillsätta för många utredningar om kommande lagändringar.

Moderaterna, sa han, ville ha ändringarna nu, inte efter en massa utredningar.

Naturligtvis vet både Johan Forssell och Moderaterna att all lagändring måste föregås av utredningar, i annat fall bryter regeringen mot Sveriges grundlag, då går vi gatans parlament, eller snarare gatans lynchmobb, till mötes, en tvivelaktig vilja hos en person som anser sig vara rättspolitisk talesperson för ett av de sju riksdagspartier som vanligtvis hyllar demokratin.

Men någon uppgörelse var ju aldrig på dagordning och då kan vad som helst duga som skäl till avhoppet.

När Moderaterna väl lyckats få samtalen att braka samman hakade de två borgerliga partierna KD och L på och hoppade av även de.

Kristdemokraternas för att de tillhör den konservativa falang i riksdagen som tillsammans med SD försöker formera sig inför valet 2022.

Att då gå i öppen konflikt med Moderaterna i synen på kriminalitet skulle vara helt otänkbart.

Skälet till Liberalernas avhopp är mer oklart. Det som ligger närmast till hands är partiets dalande siffror i de senaste opinionsmätningarna.

Möjligen kom alltså Liberalernas avhopp efter en intern politisk-taktiskt kursändring. Att fjärma sig mer från den januariöverenskommelse som Liberalerna varit med om att underteckna upplevs av många inom L som det enda återstående sättet att kravla sig över riksdagsspärren.

Men kopplingen till just gängkriminaliteten, den huvuduppgift som stod på dagordningen för samtalen, lyser med sin frånvaro även när det gäller Liberalernas beslut att hoppa av.

Vid sidan om det förberedda och vackert regisserade partipolitiska avhoppet från Moderaternas Johan Forssell kan vi dock ana oro i den moderata teaterföreställningen.

För bara några dagar senare, när partiledaren Ulf Kristersson dansat klart i Israel och återvänt till Sverige deklarerade han vid hemkomsten att Moderaterna ändå kommer att rösta ja till regeringens förslag. Alla regeringens föreslagna 34 punkter mot gängvåldet vill även Moderaterna ha, också de sex tunga punkter om skärpta straff som enligt det svenska rättssamhällets grundlagsstadgade principer naturligtvis ska utredas innan de genomförs.

Så mycket för Johan Forssells ”gå i fängelse utan att passera gå”-taktik.

Visst proklamerar Kristersson samtidigt att Moderaterna vill gå längre, bland annat med 34-punktsprogrammets kanske mest obegripliga punkt, att ge ordningsvakter större befogenheter. Det är naturligtvis en meningslös åtgärd om syftet verkligen är att stoppa gängens förödande skjutningar. Dessa uppgörelser stoppas inte av ordningsvakter utan av polisiära insatser i kombination med förebyggande satsningar.

Men Kristerssons plötsliga vurm för ordningsvakter är en tillräckligt vag och allmänt hållen punkt för att Moderaterna ska kunna utropa sig själva som mer handlingskraftiga än regeringen.

Att Ulf Kristersson måste stärka sina aktier inom partiet om han ska bli särskilt långlivad som partiledare har stått klart länge.

Han har redan sjunkit under det väljarstöd som hans företrädare, Anna Kinberg Batra, hade när hon tvingades bort från partiledarposten.

Redan då var Johan Forssell ett av de namn som florerade som möjlig efterträdare och det moderata spektaklet runt de partiöverskridande samtalen om gängkriminaliteten är en klar indikation på att maktkampen inom Moderaterna ännu inte är avgjord.

Med tanke på utfallet synes regeringens inbjudan om att nå enighet om hur vi ska bekämpa skjutningarna som meningslös.

Men att försöka nå en samsyn är aldrig av ondo.

Det sorgliga är bara att inget borgerligt parti förutom Centern hade någon avsikt att ens försöka.