Skriket tränger genom öronpropparna som tidigare har klarat de värsta festivalerna.

En av ungarna glider sparkandes ner för sätet bredvid mig för att bli kvar i det trånga benutrymmet nedanför under 13-timmars flyget mot Uganda.

Min strategi att alltid boka fönsterplatsen längst bak i planet slog fel och jag fick en stackars mamma med två gnällspikar till barn bredvid mig.

Jag förstår dem – visst är vi alla lika otaggade på att sitta stilla.

Enda skillnaden är väl att jag inte får skrika högt och sparka på sätet framför mig. Jag planerar att gnälla i krönikeform i stället och drömmer om sömn. 

Väl landad i Uganda möter min stolsgranne upp barnens pappa som sov tre rader framför oss.

Själv möter jag min tolk Asha och hennes 1,5-årige son Elvis, som kom att bli min bonusfamilj under mer än två års arbete här nere.

Asha är knappt två år yngre än jag och bär på Elvis dygnet runt.

Samtidigt jobbar vi i upp till 40 graders hetta i det som då, 2017, var världens största flyktingläger.

Hon översätter, träffar gamla vänner och familj från Sydsudan längs vägen, styr upp fler möten och ser till att Elvis får den dos mat, kärlek och sömn han behöver.

Och där står jag, helt slut av att bara jobba. 

Två år senare är jag hemma i Sverige och bakar tårtor med min vän Helena för att fira hennes sons ettårskalas.

Knut, som jag har fått se växa upp mellan jobben, älskar som jag lampor och ljus.

Det är kanske dags att omdefiniera föräldraledighet till “den bästa kompetensutveckling en anställd kan få”?

Nora Lorek

Annars har vi nog inte så värst mycket gemensamt, än. Jag brukar åka ut till dem på landet för att få en liten paus från jobbet.

Försöker att inte ha med datorn och ignorerar alla röda pluppar som kommer upp på mobilen under 12 timmar.

Det är himla effektivt att planera in en jobbpaus med barn runt sig. Det är väl inte som att en har något val.

Allt som hade tagit fem timmar utan barn tar minst den dubbla tiden, och då är Knut inte ens gnällig.

Tre tårtor och en sandlåda senare är alla nöjda och jag beger mig utmattad hem innan det ens blivit dags för disk.

En skulle kunna tro att dessa fantastiska småbarnsföräldrars dagar hade dubbla antalet timmar, med tanke på hur mycket som hinns med.

För att inte tala om dem som inte har det privilegiet att få betald föräldraledighet, utan tvingas jobba och ta hand om sina barn samtidigt.

Tänk hur mycket vi kan lära oss av er. Tålamod, multitasking, förhandlingsteknik och en dygnsplanering som ingen projektledare skulle kunna göra bättre.

Det är kanske dags att omdefiniera föräldraledighet till “den bästa kompetensutveckling en anställd kan få”?