En tydlig borgerlig ambition är att driva igenom skattesänkningar för medel- och höginkomsttagare.

Men bakom den döljer sig ambitionen att helt avskaffa dagens välfärdssystem och ersätta den med privata lösningar där välfärdens kvalitet skiktas utifrån vad varje invånare själv kan betala.

Och denna borgerliga ambition måste upp på bordet.

I en tillbakablick märks den tydligt.

De politiska reformerna kan delas in i tre perioder:

Den första är alliansregeringens tid vid makten 2006 – 2014.

Alliansregeringen sänkte då skatterna med nästan 140 miljarder kronor. Därmed minskade skattekvoten med 3,4 procent av BNP, ett internationellt sett mycket stort fall i skatteintäkter.

En stor del av pengarna togs från försämringar i sjukförsäkringen och från arbetslöshetsförsäkringen. Samtidigt understöddes de allt fler privata sjukförsäkringarna.

Till detta höjdes a-kasseavgiften kraftigt, främst för LO-grupper, där alliansregeringens uttalade ambition förutom att kunna sänka skatterna också var att hålla tillbaka löneutveckling för LO-grupper.

Sverige blev därmed ett av de länder där inkomstskillnaderna har ökat snabbast i hela OECD. 

Tvärt emot de råd som OECD:s ekonomer gav slopade alliansregeringen också fastighetsskatten för privatbostäder och ersatte den med en fastighetsavgift.

Det kostade staten 15 miljarder kronor per år och resulterade i att mindre hus på landsbygden i många fall fick en högre fastighetsavgift än vad de tidigare betalat i fastighetsskatt, medan villaägare i Danderyd tvärtom kunde byta en hög fastighetsskatt mot en mycket låg fastighetsavgift.

2012 införde alliansregeringen en ny sparform för aktiesparare som kallades investeringssparkonto.

Enligt en rapport från Riksrevisionen 2018 har sparformen kostat staten omkring 42 miljarder kronor, pengar som gått till de medel- och höginkomsttagare som sparar i aktier.

Vidare tog alliansregeringen bort förmögenhetsskatten vilket minskade statens inkomster till välfärden med cirka fem miljarder kronor per år.

Den andra händelsen är den budget för 2019 som M och KD med SD:s aktiva stöd fick igenom strax före jul.

Då röstades ett sjätte jobbskatteavdrag igenom. Dessutom höjdes gränsen för när löntagare ska betala statlig skatt.

Det finansierades bland annat genom att skattereduktionen för fackliga avgifter togs bort. Skattereduktionen för arbetsgivarnas medlemsavgift blev dock kvar.

Med den tredje händelsen, januariavtalet som slöts mellan C, L, S och MP för den kommande mandatperioden, var det dags för nästa riktade skatte-sänkning till landets högavlönade.

Den så kallade värnskatten för inkomster över 57 442 kronor i månaden togs bort.

Endast tre procent av landets skattebetalare har så hög månadsinkomst, enligt Statistiska centralbyrån.

Dessa tre procent får nu dela på cirka sex miljarder kronor per år, pengar som tas från välfärden, det vill säga från vård, skola och omsorg.

Och där befinner vi oss i dag, medan politiker från alla läger ständigt debatterar den otillräckliga välfärden.

I radions P1 Morgon i helgen lanserade tankesmedjan Timbro i helgen så den slutgiltiga lösningen: upphäv lika vård för alla.

Låt all vård och äldreomsorgen över en miniminivå privatiseras och bekostas av de sjuka och äldre själva ur deras egna plånböcker.

Timbro är en tankesmedja som står Svenskt Näringsliv nära och som ofta används som en testballong för konservativa idéer.

Utspelet om välfärden får ses som att borgerligheten nu anser tiden mogen att ta steget fullt ut och öppet börja propagera för att vård, utbildning och omsorg inte längre ska ges efter behov utan efter plånbokens storlek.

Och det är exakt vad de senaste femton årens borgerliga skattesänkar- och nedskärningsiver har syftat till.