Nästa vecka presenterar finansminister Magdalena Andersson ramarna för den kommande budgeten under ett regeringsmöte på Harpsund.

Sällan har intresset varit större.

Det blir den första helårsbudget som regeringen enligt januariavtalet måste förankra hos Centern och Liberalerna.

Det blir också en budget som läggs då tydliga tecken visar på att en lågkonjunktur är på väg.

I en ny rapport ger därför myndigheten Konjunkturinstitutet, KI, Magdalena Andersson ett tydligt råd:

Regeringen måste förhindra att kommuner skär ned på personal under den ekonomiska nedgången!, manar de. Fler uppsagda i vård, skola och omsorg skulle bara förvärra krisen, menar KI.

Det är ett mycket naturligt råd.

Att satsa i nedgångar för undvika djupa kriser är elementär nationalekonomi, liksom det är att strama åt i konjunkturuppgångar för att undvika överhettning.

Det var en insikt världens ekonomer kom till efter depressionen på 1920-talet då en till en början normal ekonomisk nedgång kraftigt förstärktes av att de berörda länderna stramade åt i ekonomin, vilket ledde till en ännu djupare ekonomisk kris som det tog tio år att överbrygga.

Men hur stora är kunskaperna om elementär finanspolitik hos våra borgerliga politiker?

Knappt befintliga, verkar det som. 

Därifrån hörs i stället fortsatt och i oförminskad skala ständiga krav på skattesänkningar, en politik som förutsätter nedskärningar.

1920-talets återkomst i svensk borgerlig tappning.

Det är verkligen förunderligt.

Man häpnar över okunnigheten, man häpnar över detta anorektiska begär efter skattesänkningar, oavsett om landet står inför en uppgång eller nedgång, oavsett vad det får för konsekvenser för svenskarna och för svensk ekonomi.

Den ekonomiska nedgång som nu är i antågande är importerad.

Som en liten och exportberoende nation påverkas Sverige mycket snabbt när den internationella efterfrågan faller, som vi nu sett ske.

Konjunkturinstitutets farhåga är att kommunerna, som får mindre skatteinkomster när exportföretagen går sämre, börjar säga upp personal för att möta de lägre inkomsterna.

Därmed sprider sig krisen och även den inhemska konsumtionen och försäljningen rasar.

KI är därför tydliga, mycket tydliga, i sitt råd till regeringen om att nedskärningar måste undvikas.

Att det nynationalistiska blocket av SD, KD och M slår dövörat till för vad som är bäst för Sverige är föga förvånande.

Men hur gör Centern och Liberalerna?

Januariavtalets redan tillgodosedda krav på kraftiga skattesänkningar för de högst avlönade är illa nog.

Inför en ekonomisk nedgång har vi inte råd att därutöver offra en hel nation för att de i den högsta ekonomiska eliten, de som redan enligt januariavtalet har försäkrats om personliga skattesänkningar på i snitt 67 000 kronor – i månaden! – ska få ännu större gratifikationer medan ekonomin går in i en kris och alltfler blir arbetslösa. 

Det är här det blir allvar. Det är när Sveriges arbetare blir av med jobb och inkomst för att garantera högavlönade större skattesänkningar det blir allvar. 

Att Magdalena Andersson måste lyssna till Konjunkturinstitutet och satsa för att undvika en djup ekonomisk kris måste vara självklart.

Frågan är om även Centern och Liberalerna äntligen kan börja prioritera svensk ekonomi framför högavlönades begär efter skattesänkningar.

Eller om de fortsatt hellre låter detta omättligt begär driva Sverige likt en anorektisk knarkare mot ekonomisk och själslig ruin.