RECENSION. Way out west är en bred festival, och varje år springer jag n i minst en liveakt jag inte haft en aning om att jag ville se.

Förra året var det australiensiske Alex Camerons pastichartade västkustrock som knockade mig.

I år var det franska Christine & the Queens. Christine, eller Héloïse Létissier som hon egentligen heter, jobbar med pop i ordets mest grandiosa bemärkelse.

Tankarna går till Prince som fått remixa Michael Jacksons Heal the world.

Showen är, i entusiasm räknat, lika enorm som den hos en superstjärna.

Samtidigt är det hela rätt fattigt. Dansarna och Christine själv ser snarare ut att köpa sina kläder på Kappahl än vara draperade i det senaste från de stora modehusen.

Det sparas inte heller på de billigaste specialeffekter Butteriks kan erbjuda.

Något som bara bidrar till genuiniteten i Christines politiska budskap som, om jag förstått det hela rätt, tycks vara: Att inte känna skam, bryta mot normer, se ut hur man vill, vara kåt på vem man vill.

Det hela accentueras i en queer omfamning med en dansare som låter en rökbomb brisera innanför kläderna. Så hett är deras möte.

I ett sexnegativt protestantiskt Sverige blir det frejdiga frihetsbudskapet extremt övertydligt och kan till och med framstå som en smula naivt.

Men det bryr sig nog inte direkt en sann popdiva som Christina om.

Och inte jag heller. Jag älskar det.

Några låtar in i föreställningen har hon charmat precis alla med rå queer energi, starka poplåtar, uttryckande dans och en hel lågpriskatalog från Partykungen.se av konfettiregn, rök och smällare som aldrig tycks vilja ta slut.