Filmen Green Book är döpt efter den Amerikaguide som såldes till svarta Amerikanska bilister för att navigera i landets rasistiska städer. Kan jag dricka kaffe på Mary’s Diner utan att Ku Klux Klan dyker upp? Kan jag tanka bilen på macken utanför stan och vara säker på att däcken inte blir sönderskurna?

När jag kom ut i tonåren fanns inte internet på samma sätt som idag. Då var det guideboken Spartacus som visade resande bögar var vi var välkomna. Där fanns alla gaydiscon och barer såklart, men det kunde också räcka att det jobbade en trevlig flata i baren på någon strejt klubb.

Att ingen i servisen på den lokala restaurangen hade kommenterat när ett par män höll varandra i handen. Gayvänligt kallades det då. Ännu antogs fientlighet vara defaultläget vi kunde vänta oss. 

Och det betydde något! Det gayvänliga kunde mycket väl skrämma bort strejta kunder och ge stället dåligt rykte. Kanske till och med locka till sig polisen eller bjuda in en extra kontroll av hygienstandarden i köket.

Det kostade att vara gayvänlig och därför blev gays bra kunder. Har du vår rygg så har vi din.

I San Francisco är pridehelgen uppdelad i tre parader. Transmarschen på fredag, Dyke March för kvinnor som älskar kvinnor på lördag och så den stora paraden på söndagen. Där de två första är gräsrotsinitiativ med politiska förtecken har den stora paraden blivit nästan parodiskt kommersiell.

Varje år klär techföretag, banker och försäkringsbolag ut sina anställda i regnbågsflaggor med företagslogotyper. Paraderar dem längs Market Street i något som sägs vara en solidaritetshandling men råkar ha bieffekten att vara helt fantastisk varumärkesexponering. Sådan är den. Kapitalismen.  

Google, som i flera år varit ett stående inslag i paraden, mötte i år motstånd inifrån. I kölvattnet av (bland annat) en hatkampanj mot den homosexuella journalisten Carlos Maza på Googleägda plattformen YouTube gick anställda på IT-jätten ut och uppmanade företaget att stanna hemma.

En flat Pride-organisation och ett tondövt Google bestämde att företaget skulle gå ändå. Företaget gick istället ut med att det skulle bli konsekvenser för anställda som använde Googles medverkan till att protestera.

Följaktligen sågs två Google-korteger i paraden: En som ”firade pride” och en som protesterade mot hur Google behandlar HBTQ-personer. 

I journalisten Judd Legums nyhetsbrev läser jag om företag som marknadsför sig i regnbågsfärger samtidigt som de skänker miljoner till HBTQ-fientliga politiker. Företag som UPS, FedEx, Comcast, Pfizer och Verizon.

På Spotify lockas vi med spellistor som firar Pride. Men i streamingtjänstens reklamavbrott hörs annonser för snabbmatskedjan Chick-fil-A – profilerad donator till konservativa syften. 

Medan Netflix firar Pride-juni med en ny omgång avsnitt av Tales of the City kommer avslöjanden om att dess VD, Reed Hastings, skänkt stora summor till HBTQ-fientliga Republikaner i Missouri. 

I Sverige blev Europride 1998 en milstolpe i attitydförändringar runt HBTQ-frågor. Någonstans runt millennieskiftet började man tala om rosa pengar. En kundkrets som höll sig lojal med de som omfamnade dem. En ofta barnlös målgrupp med hög disponibel inkomst som konsekvens. Perfekta konsumenter. 

Resten är en kärlekshistoria. 

Man tänker kanske att regnbågsflaggandet för med sig något sorts ansvar. Att det är ett led i en större etisk rörelse. Men ibland är en regnbågsflagga bara en regnbågsflagga. 

Inom HBTQ-rörelsen har vi haft ett mantra om att allt det som vi kämpat oss till också kan tas tillbaka: 

”Ta inte framstegen för givna! Det finns inget som säger att rättigheter är eviga, att fördomar besegras och försvinner. Det kan lika gärna gå åt andra hållet.” 

Ibland har jag sagt det själv till yngre queers. Men jag har aldrig i mitt hjärta trott på det.

Under Trump har våra rättigheter börjat ruckas här i USA. Inget känns längre helt säkert. I Sverige glider liberala partier högerut. En högerallians med Sverigedemokraterna som utslagsröst är ingenting jag skulle våga hålla i handen om det börjar storma. 

Inte förrän de senaste åren har det verkligen börjat gå in i min hjärna att vi kanske är på väg bakåt. Att vi om tio år kanske kommer att diskutera om det är dags att förbjuda homoadoptioner eller dra in HBTQ-utbildning i skolorna. Att RFSL skulle kunna förbjudas eller anslagen för könsbekräftande vård dras in. 

Och så länge det inte ställs några krav på företag och politiker som vill gå i prideparader betyder deras närvaro där ingenting alls. Ett okontroversiellt beslut som inte förpliktigar och som väntas generera pengar eller goodwill. 

Att sponsra pride, drapera sig i regnbågsflaggor och säga ”yas queen” med sitt officiella twitter-konto har självfallet profit som slutmål. Men vilka av dessa företag skulle fortsätta sponsra Pride om pendeln skulle svänga? Om en bred majoritet tyckte att prideparader var något förkastligt? 

Om stöveltrampsparaden lockade mer folk, mer välvilja, än Pride, skulle vi då få nationalromantik snarare än gaydisco i våra Spotify-rekommendationer? Skulle Uber låta sina användare välja en chaufför som inte är transperson eller muslim?

Ingenting är evigt. Rättigheter kan vinnas och förloras. Och det finns inte tillräckligt många regnbågsflaggor i världen för att övertyga mig om att företagen är våra vänner. 

Så inte heller Kristdemokraterna. 

Kristdemokraterna har opponerat sig mot partnerskapslagen, könsneutrala äktenskap, homoadoptioner och utökat diskrimineringsskydd.

Tuve Skånberg – fortfarande riksdagsledamot för KD, kallade sanktioneringen av homosexuella relationer för ”tecken på en kultur i nedgång, i dekadens och söndervittring, som antikens Rom eller Tredje Rikets orgier”.

2008 startade han Claphaminstitutet på vars hemsida jag fortfarande kan läsa artiklar som: ”Sju skäl till varför homosexuella inte ska kunna ingå äktenskap”. 

För två år sedan bestämde sig KD:s partiledare Ebba Busch Thor för att gå i prideparaden i Stockholm. I år är hon tillbaka. 

Det finns så mycket Ebba skulle kunna göra för HBTQ-världen. Hon skulle kunna uppmana homofientliga partivänner som Tuve Skånberg att söka sig någon annanstans. Säga att ett KD som är HBTQ-samhällets vänner inte kan bereda plats för riksdagsmän som är våra fiender.

Hon skulle kunna ta avstånd från den till KD närstående hatkyrkan Livets Ord som också ansvarade för hennes skolgång. Kyrkan där man i år – 2019 – kan beställa boken ”Inte längre GAY” som handlar om hur man ”botas” från homosexualitet.

Hon skulle kunna sluta äta lunch med Jimmie Åkesson – ledare för ett parti som inte stöttat en enda HBTQ-reform i riksdagen. 

Innan dess skulle hon faktiskt kunna be om ursäkt för KD:s långa historia av hat och hets mot HBTQ-samhället. Be om ursäkt för allt de gjort för att hålla tillbaka våra rättigheter. Sedan borde hon lova dyrt och heligt att det är över med det nu. 

Istället går hon i prideparaden.