”Man blir orolig och avvaktande gentemot kunder, alltid telefonen i fickan och beredd att kunna ringa efter hjälp om det skulle handa något.” 

Citatet är från Handels nya rapport ”Ensam på jobbet” som belyser butiksanställdas arbetsmiljö kopplad till ensamarbete.

Och butikspersonalens oro för att jobba ensamma är befogad. Enligt BRÅ sker majoriteten av alla rån när bemanningen i butiker är som lägst.

Men det är inte bara förhöjda risker som är problemet med ensamarbete i butik. I Handels rapport identifieras flertalet arbetsmiljöproblem som kopplas till fenomenet.

Ensamarbetet blir allt vanligare i landets butiker. Mer än hälften av alla handelsanställda jobbar ensamma, varav ungefär en tredjedel gör det i flera timmar i sträck, flera gånger i veckan.

Enligt rapporten är ensamarbete vanligare bland yngre och bland kvinnor.

Ensamarbetet skapar stress. Sex av tio tillfrågade säger sig inte kunna ta kortare pauser för exempelvis toabesök och fem av tio menar att arbetsbelastningen blir för hög. 

Men ännu allvarligare är oron vid ensamarbete. Knappt hälften av de som jobbar ensamma oroar sig för att inte kunna få hjälp om de skadar sig eller att inte ha någon att rådfråga vid besvärliga situationer.

Och hela tre av tio oroar sig för att bli trakasserade eller rånade.Det som är speciellt inom handeln är den anställdes roll gentemot kunden.

I rapporten ”Obekväm arbetstid” som Handels tog fram tidigare i år tillsammans med butiksbranschens metooupprop, uppmärksammas utsattheten för trakasserier i branschen.

Just ensamarbete pekas ut som en särskild riskfaktor och en stor del av de vittnesmål som samlats in handlar om sexuella trakasserier från kunder i sådana situationer. 

Arbetsmiljölagen reglerar ensamarbete och det ska egentligen bara ske i undantagsfall. Men som så mycket annat inom svensk arbetsrätt tänjs gränserna allt mer utan egentlig påföljd.

Inte förvånande finns en ekonomisk orsak bakom det ökade ensamarbetet. Butiksägarna kan tjäna pengar på att ha minimalt med personal samtidigt som de kan förlänga öppettiderna. 

Men utbredd oro och stress bland personalen borde ju inte vara ett vinnande koncept för företagen, tvärtom.

Att arbetsgivarna ändå fortsätter med detta kan förklaras av den höga personalomsättningen i branschen. Av 170 000 anställda inom handeln slutar ungefär 60 000 varje år.

Att anställa på lösa boliner, att hålla nere lönerna och erbjuda en dålig arbetsmiljö blir inte ett problem så länge ny personal kan tas in när den förra inte kan eller orkar vara kvar.

Det borde inte gå att sätta utnyttjande av anställda i system. Ändå ser det ut så här. 

De lagar som ska skydda mot trakasserier, hot och våld på arbetsplatserna måste följas.

Och det måste få konsekvenser om lagarna bryts. Dessutom bör lagstiftningen ses över för att skydda anställdas rättigheter i relation till tredje person.

Butiksanställda måste skyddas från trakasserier och hot i relation till kunder precis som vårdanställda behöver skyddas mot detsamma i relation till patienter.

Att utnyttja ensamarbete måste återgå till att bli undantag istället för regeln bland Sveriges butiksägare. 

Det måste få kännbara konsekvenser när företag prioriterar bort att investera i personalens säkerhet och välmående.

Det är helt orimligt att de butiksanställda, inte butiksägarna står för hela risken.