Sverige är numera unikt i världen vad gäller att ha ett skolsystem som är byggt runt en skolpeng på vilken privata företag får göra vinst.

För inte så länge sedan hade vi en annan nation vid vår sida – en kompis som backade oss i alla frågor som rörde vårt nära nog världsunika tankesätt kring skolan, Chile.

Vi behövde inte känna oss så där fruktansvärt ensamma i vårt utformande av skolsystemet, eftersom vi hade chilenarna vid vår sida.

Visst var vi medvetna om att dessa stackars chilenare hade tvingats på systemet av diktatorn Augusto Pinochet, men nog måste det ha känts lite bättre för arkitekterna bakom det svenska skolsystemet att åtminstone inte behöva stå alldeles ensamma i ett hörn på världens alla internationella utbildningspolitiska möten under vår ”skolan ska vara en marknad som vilken som helst!”-paroll.

Men nu står vi där ensamma.

Chile har till slut reformerat sitt system. Krånglat sig ur den segregerande och kvalitetsmässigt urlakande tvångströja som den förre diktatorn Pinochet drog över landet på 80-talet. De har förbjudit vinster på skolpeng, genomfört stora och radikala förändringar för att göra skolan mer likvärdig och mer kvalitativ.

I veckan funderade jag lite på hur de lyckades med det.

Och trots att jag försökt läsa allt jag kunnat komma över är jag på tok för dåligt inläst i den chilenska skolpolitiska debatten för att säga exakt vad det var som fick Chile att ta beslutet att överge sin fria skolmarknad, som under många år sågades fullständigt av alla internationella instanser och som gjorde att chilensk skola hamnade efter.

I vårt förbund har vi fyra tusen lärarstudenter organiserade och på grund av det system som råder i svensk skola så vågar jag inte lova en enda av dem att de kommer gå ut i ett hållbart och fungerande yrke, med rimliga krav och en balanserad arbetsbörda

Erik Löfgren

Kanske var det faktiskt så att det var ett lyckat fackförbundsmingel i ett tält på en politikervecka – jag tänker mig att den chilenska heter någonting i stil med Almádalicó – som gjorde att de krafter som tjänade miljarder kronor på skolsystemet till slut tvingades släppa greppet om sin kassako.

Kanske var det faktumet att Chiles lärare matades med peppiga podcastbudskap om att göra det bästa av situationen inom systemet som gav dem energi att till slut kullkasta det.

Eller… så kan det faktiskt ha varit protesterna från lärare, från elever och från alla som var förbannade över att skolan behandlades som en marknad som vilken som helst.

De som ville ha förändring tog till kamp. De som var arga ockuperade skolor, de hungerstrejkade och de fyllde bokstavligen städerna med demonstranter.

Vid flera tillfällen ska Santiagos gator ha fyllts av över 100 000 demonstranter.

Först efter hård kamp under över ett decennium av protester och massiva demonstrationer så släppte marknadskrafterna greppet om skolan. Sverige är ensamt kvar. I världen.

Det kommer inte att gå enkelt här heller, då väldigt starka krafter jobbar för att fortsätta få behandla skolan som en marknad, men på lördag tas de första stegen mot en bättre skola.

En marsch som – av arrangemanget att döma – är bred och öppen och tillåtande för att alla lärare som vill ha förändring marscherar för precis det man själv tror är roten till det onda i svensk skolas problem.

Jag tänker, i egenskap av ordförande för Lärarförbundet Student Stockholm, marschera för en framtida skola som inte styrs utifrån ett marknadstänk där lärares och annan skolpersonals arbete ständigt kan ”effektiviseras”, där eleverna inte behandlas som kunder på en fri marknad och där företag inte tillåts göra vinst på våra gemensamma skattemedel som är avsedda för att ha en kompensatorisk och jämlik skolgång för alla barn.

I vårt förbund har vi fyra tusen lärarstudenter organiserade och på grund av det system som råder i svensk skola så vågar jag inte lova en enda av dem att de kommer gå ut i ett hållbart och fungerande yrke, med rimliga krav och en balanserad arbetsbörda.

Men Chile lyckades bli av med sitt djupt orättvisa och internationellt sågade skolsystem.

Sverige kan bli av med sitt. Det är bara bäst att vi börjar marschera.