”Återinför aktiv finanspolitik”
För att komma tillbaka till full sysselsättning krävs ett skifte i den ekonomiska politiken. Nu finns resurser för att göra samhället långsiktigt hållbart, skriver Stefan Carlén, chefsekonom Handels, och Christer Persson, fristående utredare och författare.
Sverige har stora behov av investeringar i infrastrukturen. Med en mer aktiv finanspolitik blir det möjligt, skriver debattörerna.
Trots en positiv utveckling på arbetsmarknaden är det långt kvar till full sysselsättning.
Arbetslösheten är fortfarande hög och det finns oacceptabla skillnader i arbetsmarknadsdeltagandet mellan olika grupper.
För att komma tillbaka till full sysselsättning krävs ett skifte i den ekonomiska politiken.
Finanspolitiken behöver bli mer aktiv och få större uppgifter än att enbart stödja Riksbankens inflationsmål och bidra till starka offentliga finanser.
Detta skifte har blivit än mer nödvändigt när penningpolitiken, genom minusräntan, har förlorat sin stabiliseringspolitiska kraft.
Det finns i dag goda förutsättningar för att återigen göra finanspolitiken till ett viktigt verktyg i den ekonomiska politiken.
Inflationen är låg liksom marknadsräntorna. Det finns ledig kapacitet i ekonomin. Dessutom är statsfinanserna mycket starka.
När det nu finns stora offentliga resurser är det viktigt att göra tillräckliga satsningar som kan medverka till samhälle som långsiktigt är ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbart
Ett annat viktigt argument är att finanspolitikens automatiska stabilisatorer har försvagats betydligt under 2000-talet, samtidigt som riksdagens beslutande del av finanspolitiken har blivit effektivare efter finanskrisen.
En mer aktiv finanspolitik bör främst stimulera investeringar på olika områden där det i dag finns enorma behov.
Vi har stora behov av bostäder och investeringar i infrastrukturen, samt behov att bygga nya kommunala fastigheter som förskolor, skolor, sjukhus samt investeringar för att klara klimatomställningen.
Olika delar av välfärden behöver också rustas upp.
Som en hörnpelare i denna omläggning ska det vara möjligt att låna till samhällsekonomiskt nyttiga investeringar i olika delar av samhällets infrastruktur.
Under åren har kritik riktats mot en aktiv finanspolitik. En del är av mer ideologisk karaktär och bygger på ett motstånd mot att staten ska styra den samhällsekonomiska utvecklingen.
Man menar att en aktiv finanspolitik är starkt kopplad till en ambitiös välfärdspolitik med stora utgifter för välfärden, som kräver höga skatter.
Detta argument tar vi relativt lätt på eftersom det är ett konkret utryck för ideologiska skillnader i synen på den ekonomiska politiken och välfärdspolitiken.
En annan invändning, att efterfrågan inte har någon betydelse för tillväxt och sysselsättning, faller på sin egen orimlighet.
Den ekonomiska historien är full av exempel som tydligt visar på hur ett stort efterfrågefall kan bidra till en djup ekonomisk kris.
Marknaden i kombination med enbart en struktur- och utbudspolitik klarar inte av att motverka en stor nedgång i hushållens, företagens och den offentliga sektorns konsumtion och investeringar.
En tredje invändning har varit riktad mot finanspolitikens bristande effektivitet.
Men på detta område har senare tids forskning visat att politikens stimulanseffekter har varit grovt underskattade och att de i stället har ökat väsentligt under 2000-talet.
Argument om att statsfinanserna skulle förhindra en mer expansiv finanspolitik håller inte heller längre. Statsskulden har minskat sedan slutet av 1990-talet och är nu lägre än på flera decennier.
Vi har stora behov av bostäder och investeringar i infrastrukturen, samt behov att bygga nya kommunala fastigheter som förskolor, skolor, sjukhus samt investeringar för att klara klimatomställningen
Omfattande amorteringar av statsskulden har lett till att skulden har förvandlats till en nettoförmögenhet i den offentliga sektorn.
Under 1997 var nettoskulden ungefär 30 procent av BNP och under 2017 fanns det istället en nettoförmögenhet på nästan 27 procent av BNP.
En förbättring av de offentliga finanserna med hela 57 procentenheter.
Med dagens urstarka offentliga finanser är det knappast en framsynt politik att fortsätta med skuldamorteringar och uppbyggnad av den offentliga förmögenheten när dagens investeringsbehov är så stora.
I den senaste vårbudgeten räknar regeringen dock med en fortsatt snabb amortering fram till 2022.
När det nu finns stora offentliga resurser är det viktigt att göra tillräckliga satsningar som kan medverka till samhälle som långsiktigt är ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbart.
Det bör därför vara möjligt att låta statsbudgeten gå med underskott under vissa år för att över tiden nå budgetbalans.
En sådan politik ökar inte statsskuldens andel av BNP och skapar i övrigt inte heller några samhällsekonomiska problem.
