Hon käftade med en arbetsgivare om att färjan hon arbetade på började användas som ”avskrädeshög”, att alla anställda som inte passade in på ”den stora fantastiska passagerarfärjan” hamnade där.

Då berättade någon om ett val till vice klubbordförande.

– Nominera mig, sa jag. Men jag visste inte att ordförande var sjuk. Han dog efter tre månader och jag fick ta över. Det var skrämmande. Jag låg på nätterna och läste avtal och fattade ingenting.

Men så plötsligt lossnade det och hon började förstå.

– Nu är avtalstexter det roligaste jag vet.

Vi går längs med Lambarfjärden i västra Stockholm.

Med ryggen vänd mot Maltesholmsbadet i Hässelby har hon just pekat ut var hon bor: 20 minuters promenad mot Vällingby.

Under den fortsatta promenaden ringer hennes mobiltelefon och hon slår vant över till engelska.

Att få jobbet som ITF-inspektör är det mest fantastiska som hänt i mitt liv. Att få träffa människor och förstå varandra, trots att vi kommer från vitt skilda världar

Annica Barning

– Det var Bobbi Shipley, ITF-inspektör på amerikanska ostkusten, säger hon medan broddarna gnetar sig in i isen.

Veckan efter ska de ses i London för att planera en utbildning om våld mot kvinnor.

Den är också tänkt att hållas internt inom den Internationella transportarbetarfederationens inspektorat, de 150 inspektörer och koordinatorer som kontrollerar bekvämlighetsflaggade fartyg (se faktarutan) runt om i världen.

– Kvinnor är i minoritet på fartygen. Jag hör hårresande historier, de är ofta utsatta för sexuella trakasserier, övergrepp, misshandel.

Arbetet mot våld mot kvinnor tog fart i Indien 2012, när Annica Barning var i Dehli för ett organiseringsprojekt.

Samtidigt skedde den uppmärksammade gruppvåldtäkten på en buss i New Dehli, där offret misshandlades brutalt, kastades av och dog.

Var och varannan tidningssida berättade också om andra våldtäkter. Myndigheterna i Maharashtra, regionen där Mumbai ligger, hade precis börjat tillåta kvinnliga busskonduktörer. Många yngre kvinnor nappade.

Det enda som Annica Barning är rädd för är spindlar, enligt egen utsaga.

– Men de stötte på motstånd, från kolleger och passagerare, som tyckte att kvinnors rätta plats är i hemmet. De blev utsatta för trakasserier, slagna. Dessutom var vägarna så skakiga att gravida kvinnor fick missfall.

– När jag var där för att se hur de hade det, åkte jag med i 1,5 timme. Då visade min stegmätare 6 600 steg. Jag satt, men konduktörerna står hela resan.

Nu har Annica Barning nyss kommit hem från en av sina resor till Indien (jobbet innebär 100–120 resdagar om året) och gläds åt de framsteg som skett där.

Föräldraledigheten har utökats från sex till nio månader, gravida kvinnor har rätt till omplacering. Och nu finns 250 bussdepåer med Women’s advocates i Maharashtra.

– Det är fantastiskt, kvinnorna där har fått det mycket bättre. De har tuffat till sig och det sprider sig.

Längs stigen utmed vattnet promenerar Annica Barning gärna. I somras började hon jogga, men trots ambitiös start med dyra skor och app för försiktiga intervaller dog projektet snabbt.

– Den där minuten jag sprang var den längsta i mitt liv.

Annica Barning står i stället stabilt på marken i sina nyinköpta gummistövlar med ullsockor i och broddar under, håller gärna ut en stadig och stark arm åt en reporter med hala sulor.

Hon pratar på, skrattar högt, förmedlar en känsla av trygghet, omtänksamhet och världsvana.

– Det här är väl friskt och skönt? Här måste vi stanna och beundra utsikten!

Kvinnor är i minoritet på fartygen. Jag hör hårresande historier, de är ofta utsatta för sexuella trakasserier, övergrepp, misshandel

Annica Barning

Det var 25 år sedan hon blev klubbordförande på TT-line. Innan dess jobbade hon som mentalskötare i Malmö, men ville få bättre arbetstider.

Det fackliga uppdraget ledde till en praktik som ITF-inspektör. Andra halvan av tjänsten på Seko handlar om biståndsprojekt i framför allt Indien, Nepal och Filippinerna.

– Att få jobbet som ITF-inspektör är det mest fantastiska som hänt i mitt liv. Att få träffa människor och förstå varandra, trots att vi kommer från vitt skilda världar.

När hon förklarar sitt kall för framför allt kvinnofrågor kommer hon att tänka på sången ”Så länge skutan kan gå” av Evert Taube: Och vem har sagt att just du kom till världen / för att få solsken och lycka på färden?

Tvärs över Lambarfjärden syns en stenkross. Från en av de tillfälliga hamnarna kör en färja bortsprängd sten från Förbifart Stockholm.

– Ja, det är väl ingen hamn direkt, snarare en kaj, säger hon som är van vid större anläggningar.

Som ensam och kvinna går hon på och inspekterar fartyg som ibland inte alls vill ha henne där.

Om hon är rädd?
– För spindlar, säger hon och brister ut i ett av många gapflabb.

Skinn på näsan är en förutsättning för jobbet.

– Vad ska de göra med mig? Och andra vet ju att jag går på.

Snabba svar med Annica Barning

Varför svenska fackförbund ska satsa på internationell facklig verksamhet

• Vi lever inte isolerade från omvärlden.

•”Count your blessings”: Jämför med andra, ut och res, se vad folk får utstå och hur glada de är för ”så jävla lite”.

• Även om vi tänker rent själviskt, måste vi dela med oss av det vi har för att få behålla det. Vi förlorar industrier till andra länder med sämre löner och arbetsmiljö, och om vi hjälper dem att kräva sin rätt till bättre villkor så behåller vi fler jobb här i landet.

• Viktigast är inte att delta i internationella kongresser utan att träffa ”vanligt folk” i olika projekt.

• Solidaritet!

Fakta om Annica Barning

Ålder: 55 år.

Familj: Gift särbo och två katter.

Bor: Vällingby, Stockholm

Gör: Jobbar på fackförbundet Seko. Halvtid som internationell ombudsman och projekt-koordinator för ett antal olika biståndsprojekt. Halvtid som ITF-koordinator: Genom Internationella Transportarbetarefederationen kollas bekvämlighetsflaggade fartyg, registrerade i andra länder för att slippa egna landets krav på löner och arbetsvillkor.