REPLIK. De största begränsningarna i fackens rätt att vidta stridsåtgärder på nästan 100 år genomförs från den 1 augusti i år om inget stoppar dem.

Byggnads, Pappers och Fastighets ville stoppa de dåliga förslagen i papperstuggen.

Men partipiskan har vint och LO-styrelsen har genom ett mångordigt uttalande fullt av floskler om strejkrättens helighet, återigen rättat in alla i leden.

Det finns två nyckelmeningar i LO-styrelsen enhälliga uttalande som är så falska att de skriker i öronen:

”Om flera säljer samma handelsvara, fredsplikten, ges arbetsgivarna utrymme att välja andra avtal. Det ska därför vara tydliga regler mellan fack om vem som har organisations- och avtalsrätten.”

Men begränsningarna av de fackliga rättigheterna är så många, att denna debattartikel inte räcker för att räkna upp dem alla

Kurt Junesjö

Sådana tydliga regler finns det i dag bland annat genom LO:s gränsdragningsbeslut som under lång tid fungerat väl och hindrat gränsdragningstvister mellan LO-förbunden.

Problemet är bara att lagförslaget tar bort LO-fackens rätt att även tvinga arbetsgivaren att följa LO-styrelsens beslut om vilket avtal som skall gälla.

I dag är det tillåtet att tvinga fram ett konkurrerande kollektivavtal genom stridsåtgärder. Ett exempel är om en arbetsgivare byter ut ett dyrare branschavtal mot ett billigare, till exempel Elektrikernas Installationsavtal mot Unionens tjänstemannaavtal, genom så kallad avtalsshopping.

Detta gäller även om LO-styrelsen har tilldelat Elektrikerna avtalsrätten.

Om lagförslaget genomförs blir en sådan stridsåtgärd för att behålla Installationsavtalet som förstaavtal förbjuden. Det är den inte är i dag, se Arbetsdomstolens dom, AD 2017 nummer 32.

Domen är ett klassiskt exempel på avtalsdumpning, där arbetsgivaren vill byta ut ett dyrare yrkesavtal mot ett billigare tjänstemannaavtal.

Konstruktörerna av antistrejkförslaget påstår att de bara kodifierat principen i den så kallade Britanniadomen, AD 1989 nummer 120.

Att man inte genom stridsåtgärder får undantränga ett existerande kollektivavtal. Men det är en ren bluff. I domen från 2017 konstaterar AD att Elektrikernas stridsåtgärd var tillåten.

Genom stridsåtgärderna återtog de avtalsrätten fullt i enlighet med LO:s gränsdragningsregler.

Och i ytterligare tre mål i Arbetsdomstolen efter 1989 har LO-förbund avvärjt avtalsdumpning genom stridsåtgärder och återfått avtalsrätten.

Antistrejkförslaget avskaffar denna rätt och ger arbetsgivaren fri rätt att välja det billigaste avtalet, alltså precis tvärtom mot vad som påstås i de citerade meningarna ovan.

Förbudet mot stridsåtgärder mot avtalsdumpning är det allvarligaste hotet i lagförslaget.

Men begränsningarna av de fackliga rättigheterna är så många, att denna debattartikel inte räcker för att räkna upp dem alla.

Men Arbetsdomstolen har avgivit ett helt mördande remissvar mot uppbyggnaden av lagförslaget. Det hjälper till att reda ut en del av bristerna.

AD påpekar bland annat att antistrejkförslaget avskaffar rätten till stridsåtgärder:

  • I politiska frågor, så kallade politiska stridsåtgärder.
  • För hängavtal med en arbetsgivare som saknar anställda på arbetsplatsen men har ett avtal med en gul fackförening.
  • Mot utstationerande arbetsgivare som har ett utländskt kollektivavtal.
  • Att avtalskraven enligt lagförslaget skall vara förhandlade medför dessutom svåröverstigliga tolkningsfrågor enligt AD.

Här är fyra starka skäl varför facken bör tänka om och stoppa antistrejkförslaget i papperstuggen:

  1. Det faktum att stridsåtgärder mot avtalsdumpning förbjuds
  2. Arbetsdomstolens mördande kritik, som visar att lagförslaget ger helt oförutsedda begränsningar i strejkrätten
  3. Att Hamnkonflikten, som påstås vara orsaken till strejkförbudsförslaget, är löst genom just ett andraavtal fullt i enlighet med gällande regler
  4. Att fackliga organisationer inte ska verka för att deras enda verkliga maktvapen, strejkrätten, inskränks, oavsett vilka styrkeförhållanden som finns i Riksdagen