Arbetarkvinnors usla ekonomi råder från första praktikplats till pension, visar LO:s nya jämställdhetsbarometer.

Deltidsarbete utförs främst av kvinnor, speciellt arbetarkvinnor. Delade turer har främst kvinnor, speciellt arbetarkvinnor.

Störst skillnad mellan heltidslön och faktiskt månadslön har kvinnor, främst arbetarkvinnor, både i procent och i reda pengar.

Bland arbetarkvinnor har bara 43 procent trygga och stabila jobb. Bland tjänstemannakvinnorna är siffran 68 procent, bland manliga arbetare 74 procent och bland manliga tjänstemän 82 procent.

Och som avslutning på uppräkningen ser vi: Sämst pension får utan jämförelse Sveriges arbetarkvinnor.

Det mest deprimerande i dagens politiska situation är att januariavtalet, som arbetades fram av regeringen tillsammans med Centern och Liberalerna, knappast kommer att öka jämställdheten.

Visst finns en del positiva poster, som ökade medel till kommuner och landsting, men helheten förskräcker.

Detta till följd av den klara marknadsliberalism som på de båda mittenpartierna lyckats få igenom och som genomsyrar hela uppgörelsen.

Möjligen kan vi tänka oss att Centern och Liberalerna själva anser sig vara frihetspartier när de baxar fram en överenskommelse som innebär större makt åt marknaden.

Men frågan är vems frihet de företräder med tredubblat rut-bidrag och fortsatt obegränsade vinstuttag ur offentligfinansierad verksamhet.

Marknadslösningar i skattefinansierad verksamhet leder alltid till två saker: dels att de med störst plånbok blir prioriterade eftersom privat företagsamhet alltid utgår från största möjliga vinst.

Dels att marknadslösningar i vinstsyfte trissar upp arbetstakten och försämrar arbetsförhållandena.

I båda fallen drabbas arbetarkvinnor hårdast.

Att detta sker är inget hokus-pokus. Det är i stället den grunden i dagens nyliberala marknadstänk, den nyliberalism som Centern och Liberalerna omhuldar.

Att maximera vinsten är det allt annat överskuggande målet i dagens marknadsliberalism, eller ”turbokapitalism” som Pehr G Gyllenhammar, före detta koncernchef i AB Volvo och Göran Johnsson, tidigare förbundsordförande i Metall, nyligen kallade det i en debattartikel där de kritiserar januariavtalet för att öka klyftorna.

Samma konsekvenser får den privatisering av arbetsförmedlingen som finns med i januariavtalet, och den horribla klausulen att statliga subventioner till nystartsjobb ska kunna utgå till företag utan kollektivavtal.

Det är en klausul som aktivt kommer att verka för att pressa ned löneutvecklingen i lägst avlönade branscher, något som till stor del drabbar arbetarkvinnor.

En viss satsning på sjukvårdspersonal med fria arbetskläder inom äldrevården och bättre förutsättningar för vidareutbildning finns också med i avtalet.

Likaså en allmän skrivning om att mer ska satsas på kvinnors ohälsa.

Men det krävs fingertoppskänsla och ett stort mått förhandlingsteknik av Stefan Löfven för att undvika att januariavtalet i sin helhet kommer att missgynna arbetarkvinnornas ekonomiska situation.

Det krävs ett under för att inte arbetarkvinnorna ska halka efter när januariavtalets reformer genomförs.

Inget hindrar dock att regeringen lägger egna förslag vid sidan av den överenskommelse man slutit med mittenpartierna.

Sådana förslag bör läggas. En socialdemokratiskt ledd regering bör också markera vad de vill se som slutmål för att förbättra arbetarkvinnornas situation.

I denna dagliga politiska gärning bör regeringen ha dessa första samhällsmål för ögonen: Inför heltid som norm, individualisera föräldraförsäkringen, avskaffa rut, prioritera lägstalönerna och stärk anställningstryggheten.