Lina Hedlund var en av artisterna som deltog under Melodifestivalens tredje deltävling i Leksand. Ett evenemang som Arbetets kulturredaktör besökte.

LEKSAND. – Det är ju inte som att någon tycker speciellt mycket mer om Melodifestivalen här i Dalarna än någon annanstans. Vill du uppleva vad som är stort i Leksand, då får du komma hit på midsommar, eller gå på hockey. Det är stort.

Det är en av lokaltidningsfotograferna som formulerar det som varit min känsla ända sedan jag anlände till Leksand och Tegera Arena på torsdagen.

Nu är det lördag kväll och efter att ha uthärdat 55 repetitioner av kvällens nummer är det äntligen dags för Melodifestivalens deltävling att börja.

Varför valde jag att åka till Leksand? Valet var rätt enkelt.

Jag växte upp inte långt härifrån, i norra Värmland i en vad som i likhet med Leksand kan beskrivas som en kulturkommun.

Min hemort Sunne har Västanå teater, Selma Lagerlöf, Göran Tunström, experimentkonstmuseet Alma Löv.

Leksand har folkkulturen och hockeyn. Därför var jag nyfiken på vad det gör med en kommun jämnstor med min när melodifestivalsmaskineriet anländer.

I en större stad som Malmö eller Göteborg föreställer jag mig att evenemanget skulle ha drunknat. Inte gjort avtryck.

På väg till Melodifestivalens stopp i Leksand.

Leksand, med en befolkning på 16 000, har även arrangerat Melodifestivalen hela fyra gånger sedan deltävlingarna började år 2002.

Utanför arenan där repetitionerna just börjat är det stilla. Några barn leker i en hög med snö mönstrad i blått och rött. Rester från isens hockeylinjer.

En trevlig kille möter mig i dörren och visar var jag kan få min ackreditering. Han är inhämtad från Gävle.

Jobbar en del extra med säkerhet vid evenemang i Furuviksparken.

Sparar pengar för att få råd med en ordningsvaktsutbildning.

Johannes Klenell: Vad gör en kulturman på Melodifestivalen?

Kultur

3 000 kronor är ju inte pengar man bara har sådär. Vi pratar lite om de senaste dagarnas turbulens kring just ordningsvakter.

Han säger att det nog inte vore en så dum idé om man fick gå bredvid en erfaren vakt ett tag efter utbildningens slut.

Jag kliver in i ishallen. Där pågår första öppna repetitionen inför helgen.

Ett gäng journalister sitter bänkade. Melodifestivalen drar läsning. Bara det finns något att skriva.

De väntar på att något ska hända som aldrig riktigt kommer.

Tegera Arena i Leksand förvandlas från hockeyarena till schlagerscen under några dagar.

Jag får en helt ny respekt för nöjesreportrar under helgen.

Själv blir jag allt mindre intresserad av artisterna ju mer jag ser av dem. De är influgna.

Och precis som journalisterna verkar de knappt vilja vara där. Eller, det låter för aktivt.

De hade bara kunnat vara precis var som helst och nu råkade det bli Leksand.

Jon Henrik Fjällgrens projektion av en ren dyker upp på bildskärmen. Där. Nu finns det något att skriva om.

Klockan tre är det kaffepaus. Jag vandrar ut från ishallen mot pressrummet.

Går förbi Dolly Style som intervjuas av ExpressenTV. Journalisten frågar om de har pojkvänner.

Jon Henrik Fjällgrens projektion av en ren dyker upp på bildskärmen. Där. Nu finns det något att skriva om

Johannes Klenell

En manager går in och bryter. De får inte prata om sig själva utan är alltid sina karaktärer.

Även under repetitionen har de haft sina karaktärsenliga outfits. Holly och Molly har bytts ut en gång var sedan projektet började.

Och hela fyra personer har axlat Pollyperuken. Tjejerna ber journalisten så mycket om ursäkt. Sköter det hela proffsigt.

Två dagar senare släpper SVT första avsnittet i en kritisk dokumentärserie om Dolly Style-fabriken.

På torsdagskvällen är vi inbjudna till kommunens mingel på hotell Moskogen.

Kanske är det här som kommunen till sist ska visa upp mellofebern. Lämna över stadens nycklar.

Så blir det inte. Moskogens matsal är en trivsam träbyggnad.

Dolly Style är populära bland barnen i arenan i Leksand.

Ganska ordinärt. Väldigt svenskt. Den tror inte att den är något.

Jag noterar att förutom SVT:s personal, artisterna och vi journalister är det få kvinnor där.

Desto fler män från Leksands IF eller ur det lokala näringslivet. Plats och gäster skapar en bjärt kontrast till de påfågeluppklädda artisterna.

Inget tal från kommunchefen. Men barn i folkdräkt dansar breakdance.

Det kanske mest genuina uppträdande jag ser under hela helgen. Sen är det över.

På fredagen hinner jag byta några ord med festivalgeneralen Christer Björkman om vad det betyder för Melodifestivalen att besöka en liten ort.

Vila, är svaret jag får. Ståhejet blir mindre. Alla hinner hämta andan lite.

Det ingår i SVT:s uppdrag att vara i hela Sverige. Han hinner räkna upp ett antal mindre orter där de varit.

Christer Björkman och studiomannen Henric von Zweigbergk.

– Mycket hockey, tänker jag högt.

– Ja, det blir en hel del hockeylador, svarar Björkman. Och bandy. Det är bara de som har kapaciteten.

3 500 i publiken under fredagkvällens genrep. Tydligen en ordinär publiksiffra när hockeylaget haft en sämre period.

Men nu är hallen full med familjer. Barn i rosa eller blå peruker och kattöron. De har sina favoriter.

Martin Stenmarck, Dolly Style och inte minst Jon Henrik Fjällgren som allt mer tagit sin show i en riktning som påminner om den tecknade filmen Frost.

Det här är barnens kväll.

Pratar lite med journalister från Mittmedias redaktioner runt om i landet.

Mediekoncernen som äger en stor del av Mellansveriges lokaltidningar har just gått i konkurs men räddats genom att köpas upp av Bonniers.

De är lättade över att veta att de kommer att fortsätta få lön. Samtidigt är de oroliga för framtiden.

Kommer Bonniers uppköp innebära att de nu blir förminskade till lokalkontor åt Expressen och Dagens Nyheter?

Leksand har folkkulturen och hockeyn. Därför var jag nyfiken på vad det gör med en kommun jämnstor med min när melodifestivalsmaskineriet anländer

Johannes Klenell

Vad gör det i så fall med den regionala identiteten och särprägeln när storstadspressen inte längre är konkurrenter utan ens överhuvud?

Att vara lokaltidning är att ha en lokal vinkel.

Men en lustig insikt är hur svårt det är att göra ett lokalt perspektiv på evenemanget.

Ingen av artisterna kommer från Dalarna. De kunde förmodligen inte bry sig mindre om var de uppträder någonstans. Det råkar bara vara här.

Jag frågar en volontär från det lokala föreningslivet vad det här betyder för Leksand.

– Det här är ju ett sätt att visa upp arenan. Att Leksand klarar av stora evenemang.

Det förklarar varför SVT:s spektakel är på plats. Leksand är inte viktigt för Melodifestivalen.

Och Melodifestivalen är inte speciellt viktigt för Leksand heller.

Tegera Arena i dagsljus.

I stället handlar det om att profilera sig som eventkommun i Sverige.

Visa upp att man har kapacitet och publik för nästa vända av Rhapsody in Rock, Gyllene Tider eller Mia Skäringer.

Att man, när landsbygden avfolkas, är kommunen där det händer. Eventen på arenan blir skyltfönstret utåt. Men i själva samhället är den sammanbindande kulturen hockey.

Christer Björkman är en smart jävel. För varje repetition vi journalister ser blir låtarna lite bättre.

Lite rökmaskin tillkommer. Ljudet lite starkare. Pyroteknik.

Efter fyrtioen repetitioner slutar låtarna vara ens fiende. De är innötta.

Man kommer på sig själv med att sjunga med. Habibi, habibi.

Innan deltävlingen börjar hittar jag ett klistermärke från en högerextrem organisation på en av arenans toaletter.

”Var traditionell” är budskapet. Jag tänker på hur mycket Dalarna hamnat under resten av Sveriges lupp på grund av den smurfby av medlemmar i Nordiska Motståndsrörelsen som uppstått utanför Ludvika.

Högerextrema dekaler på toaletten.

De tror sig representera svenskheten. Folket. Men inne i ishallen ser man en helt annan folklighet.

Artisterna har med sig, förvisso plastiga, budskap om utanförskap och mångfald. Att bryta mot normen.

Våga vara annorlunda. Till och med Jon Henrik Fjällgrens ren är, av rent estetiska skäl, av utomeuropeisk härkomst.

Under helgen ska, över två genrep och en delfinal, i runda slängar 12 000 masar och kullor höra det här budskapet inne i arenan.

NMR fick inte ens ihop 200 röster i Ludvikas kommunval. De är inte folket. Det här är.

Två timmar innan publikinsläpp går jag ned på torget för att uppleva kommunens mellofeber.

Ingen av artisterna kommer från Dalarna. De kunde förmodligen inte bry sig mindre om var de uppträder någonstans. Det råkar bara vara här

Johannes Klenell

Men Leksand är stilla. Folk handlar inne på de tre stormarknaderna.

Leksands IF:s fanor vajar vid supportershoppen på Hemköp.

Publiken kom till arenan. Sen åkte de hem.

Sverige är sig likt.

Mellofebern inte större här än någon annanstans.