Domedagskänslan var påtaglig i utrikesminister Margot Wallströms utrikespolitiska deklaration.

Demokratin är globalt på tillbakagång med ett alltmer totalitärt styre av världens mäktigaste länder i kombination med en högerextrem frammarsch i Europa.

Nya så kallade ”taktiska” kärnvapen, det vill säga små kärnvapen, är i dag på väg att tas fram för att de facto kunna användas i reguljär krigföring.

Att ”demokrati” är ett av de ledord som ska genomsyra svensk utrikespolitik under den närmaste mandatperioden, vilket utrikesminister Margot Wallström nu slår fast i sin utrikespolitiska deklaration är därför helt riktigt.

Att slåss för demokratin kan tyckas självklart, och i ett övergripande svenskt perspektiv kanske det ses som att slå in öppna dörrar.

Men inte ens i Sverige är demokratin längre självklar, då 17 procent av väljarna i september 2018 röstade på ett parti som gång på gång ifrågasätter demokratins okränkbara grunder.

Och internationellt är demokratin än mindre självklar.

Att värna en utrikespolitik som sätter demokratin främst kan dock bli ännu svårare att driva än den feministiska utrikespolitik som Margot Wallström deklarerade 2014.

Att tal om demokrati är ytterst ovälkommet i flera internationella relationer visades tydligt då Margot Wallström stoppades från att hålla tal inför Arabförbundet 2015.

Kritiken av Saudiarabiens diktatoriska övergrepp blev för stark och diktaturens försvarare vägrade lyssna på kritik.

Just därför är det välkommet att Sverige står fast vid demokratins värderingar.

Även om Wallström kritiserades av Alliansföreträdare för att vara för burdus i känsliga frågor när Arabförbundet inte ville låta henne hålla sitt tal, är hennes linje naturligtvis rätt väg att gå.

Att försvara demokratin ska aldrig bli en fråga om känslighet. Det är en fråga om politisk hygien.

Ett Europa där högerextremismen är på frammarsch är ett faktum. Ett USA där en nationalkonservativ president medvetet göder rasismen och försvarar rasistiska organisationer, och som vill riva upp en rad internationella överenskommelser.

Ett Kina som nu satsar på små strategiska kärnvapen i kampen för att bli världens mäktigaste enpartistat. Och med ett Ryssland som sprider antidemokratisk propaganda över Europa genom högerextrema siter och via sociala medier.

Visst är det helt rätt att lyfta demokratin i den här mandatperiodens ledord i svensk utrikespolitik.

Att Moderaterna som enda bestående linje driver att Sverige bör gå med i Nato är vi vana vid sedan många år.

Det sorgliga är att Moderaterna aldrig verkar kunna modifiera sin linje utifrån hur verkligheten förändras, inte minst hur relationen mellan svenskt försvar och Natoländernas militär har förändrats i grunden under de senaste två decennierna.

Det tyder på en oförmåga att anpassa utrikespolitiken efter verkligheten.

Liberalerna å sin sida vill att Sverige flyttar sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem.

Här sluter man sig alltså samman med riksdagsledamöter från KD som tidigare har motionerat i frågan, och från SD, som rutinmässigt ansluter sig till alla förändringar som kan slå mot muslimska samhällen.

Men att Liberalerna som parti ställer sig bakom kravet på ambassadflytt är oroväckande. Svensk utrikespolitik ska inte baseras på en vilja att radikalisera frågan ytterligare. Svensk utrikespolitik bör baseras på ett tydligt och förutsägbart regelverk.

Vad händer då med den feministiska utrikespolitiken?

Jodå, den finns kvar och fortsätter verka.

Det råder ingen tvekan om at denna ”feministiska utrikespolitiken” som allmänt hånades av Alliansen och högerkonservativa SD har givit avtryck i världspolitiken.

I en svensk kontext, eller snarare i den kontext som extremhögern i SD vill skapa i Sverige, fungerar själva ordet ”feminism” som en negativ trigger.

Varje gång ordet feminism används av SD-sympatisörer häktas det medvetet fast vid hathögerns favorit-negativa signalord, som ”könsneutralt dagis”, ”pappa-dagar”, ”meetoo” och ”Miljöpartiet”, allt i syfte att motverka jämställdhet och lika rättigheter oavsett kön.

Internationellt innebär feministisk utrikespolitik dock snarare lika lön för lika arbete, tillgång till arbetsmarknaden, fasta tjänster, slut på könsdiskriminering och rätt till sexuell och reproduktiv hälsa.

Som sådan har den svenska feministiskas utrikespolitiken varit fullt berättigad och lyckad.

Det blir helt säkert svårare att låta utrikespolitiken lyfta begreppet ”demokrati”.