Kvinnors ekonomiska frihet måste öka – inte minska i ett samhälle som strävar mot jämställdhet.

Men välmenta tips från verklighetsfrånvända liberalfeminister sticker mer i ögonen än hjälper LO-kvinnorna vars inkomster allt mer släpar efter.

I samma takt som klassklyftorna ökar i Sverige verkar även synen på samhällets mest angelägna problem skilja sig åt mellan dem som har och inte har pengar över i månadens slut.

Bland annat skiljer sig vägarna till jämställdhet alltmer. De lösningar som får störst utrymme är allt annat än realistiska för en väldigt stor del av landets låginkomsttagare.

Liberala feminister presenterar tips om hur kvinnor kan säkerställa en mer jämställd tillvaro, i stället för att belysa och motverka strukturella jämställdhetsproblem.

För att få vardagen att gå ihop och få mer tid över till familjen rekommenderas rut-städhjälp, en viktig jämställdhetsreform enligt bland andra Annie Lööf.

Men vem som städar rut-städarens hem är en fråga som alltjämt lämnas obesvarad.

För det är inte många arbetarkvinnor som anlitar städhjälp. Och för de flesta låginkomsttagare är det en omöjlighet. I stället cementeras kvinnans roll i familjen som den som organiserar hemarbetet inklusive städning, oavsett om hon utför den själv eller anlitar en annan kvinna att göra det.

En annan rekommendation som framhävs för kvinnors ekonomiska frigörelse är att skaffa sig ett så kallat ”fuck-off kapital”.

Varje kvinna bör helt enkelt ha 100 000 kronor på banken för det fall ens förhållande blir dåligt.

Man behöver inte vara Marie Curie för att förstå behovet av detta, menar Ohlsson.

När landet blir allt mer polariserat ökar klassklyftorna. Och inkomstmässigt ligger arbetarkvinnorna allra sämst till.

Det är inte bara så att kvinnor i LO-kollektivet har högst ohälsotal, sliter ut sig mest och har minst inflytande över sin arbetssituation. Hälften jobbar ofrivillig deltid och inkomsterna är oskäligt låga.

Men frågan är varför de här kvinnorna så tydligt utestängs ur det liberala frigörelseprojektet.

För faktum kvarstår, kvinnor i LO-yrken utgör hälften av alla arbetsföra kvinnor. Dessa utestänger alltså Ohlsson med flera helt från det liberala frigörelseprojektet.

Det finns inga möjligheter över huvud taget till fuck-off kapital bland dessa.

Att hävda att det handlar om intelligens att kunna undvara 100 000 är inte bara okunnigt. Det är klassförakt.

Nyligen hyllades Ohlssons tal om fuck-off kapital av DN:s Ida Yttergren. Och inte handlar det om stora eftergifter heller för att spara ihop till sitt eget feministiska rum.

Nej, Yttergren tipsar beskäftigt om att sälja vidare avlagda kläder hon inte använder längre för att ”komma en bit på vägen”.

Frågan är hur många av LO-kvinnorna som ens kan drömma om att spara till ett självständighetskapital?

Att ge lättsamma tips om hur man kan genom second handförsäljning i landets största morgontidning är oerhört verklighetsfrånvänt och ansvarslöst.

LO-kollektivets kvinnor har en genomsnittlig inkomst på 18 400 kronor i månaden, jämfört med 31 400 för kvinnor i tjänstemannayrken och 40 700 bland män i tjänstemannayrken.

Med en snittlön bland LO-kvinnor tar det 83 år att nå den summa som Birgitta Ohlsson rekommenderar om man lägger undan en hundralapp i månaden.

Det är alltså uppenbart att det inte går att ta bort klassperspektivet i analysen av det här jämställdhetsproblemet hur gärna Birgitta Ohlsson och hennes gelikar än vill.

Men i stället för att fokusera på de strukturella problemen och de systemmässiga lösningarna som behövs för att komma längre i landets jämställdhet, är det individens ansvar enligt landets högljudda liberalfeminister.

Så vem säger fuck you till vem egentligen?