Att skriva ihop en regeringsförklaring är aldrig lätt. Att skriva ihop den i ett läge där den tillträdande regeringschefen måste ta hänsyn till fyra andra partier, C, L, MP och V, är naturligtvis ännu svårare.

Så blev också Stefan Löfvens regeringsförklaring på måndagen ganska otydlig med flera klara motsägelser.

Det var alltså inte överraskande att välkomna satsningar för LO-anslutna, som löften om höjd pension med inriktning mot fattigpensionärerna, första steget mot en familjevecka och fem extra välfärdsmiljarder blandades med reformer som knappast får samma utjämnande effekt, som tredubblat rutbidrag för höginkomsttagare och borttagen värnskatt för dem med allra högst inkomster.

Om reformerna sammantaget verkligen är konsistent med Löfvens ord om att ”så ska vi trygga välfärden och utjämna klyftorna” återstår att se.

Även andra poster i regeringsförklaringen är direkt motstridiga. Till exempel utfästelsen att ta första steget mot marknadshyror genom att införa fri hyressättning i nyproduktion samtidigt som fler fältassistenter ska anställas i utsatta områden.

Det är att med ena handen underblåsa segregationen och utsattheten och med den andra försöka dämpa fallen med plåster.

Här finns dock också satsningar på investeringsstöd, främst riktade mot hyresrätter. Rätt utformade kan dessa investeringsstöd bilda grund för fler bostäder även för låg- och medelinkomsttagare.

Den som får den otacksamma uppgiften att genomföra denna motstridiga bostadspolitik blir Per Bolund (MP) på finansdepartementet. Han tar över bostadsområdet från sin partikamrat, tidigare bostadsminister, Peter Eriksson (MP) som i stället blir biståndsminister.

Visst finns frågetecken med denna konstruktion. Bostadspolitiken hamnar närmare regeringens maktcentra men skulle nog vunnit mer på att integreras med övriga infrastrukturfrågor.

Den uppenbara eftergiften till Centern och Liberalerna, att luckra upp turordningsreglerna, vilket kraftigt kritiserats för att urholka anställningsskyddet, presenterade Löven i regeringsförklaringen tillsammans med löften om att inte rubba parternas maktbalans och att dessutom utlova större möjligheter till kompetensutveckling för dem som blir uppsagda.

Det kan tolkas som en utfästelse för kritiska fackliga organisationer, men Löfven balanserar här på en smal lina. Det är ovisst hur C och L kommer att ställa sig när det väl kommer till konkreta förslag.

Men i Löfvens regeringsförklaring finns också poster som sluppit undan all negativ belastning. Som att jämställdhetsmyndigheten blir kvar.

Myndighetens motståndare inom SD, M och KD får alltså fortsätta förvanska myndighetens uppdrag och försöka mörka att arbetet egentligen handlar om grundläggande rättvisefrågor, som lika lön för lika arbete.

Vidare införs återigen gratis inträde på statliga museer.

Denna post var den tydligaste klassmarkören i den M-KD-budget som röstades igenom strax före jul.

Statens kostnader för gratis inträde är försumbar. I budgeten står de inte för mer än felräkningspengar. Gratis inträde betyder heller ingenting för höginkomsttagare.

De går eller går inte på museer i alla fall. Däremot betyder inträdesavgiften mycket för familjer med låga inkomster.

Den mest tydliga budgetposten i M-KD-budgeten vars enda syfte är att stänga ute låginkomsttagare försvinner därmed i rättvisans namn.

Men vad finns då inte med i regeringsförklaringen? Jo, till exempel uppgörelsen med styrsystem inom offentlig sektor, NPM, New Public Management.

För fyra år sedan lovade Löfven i sin dåvarande regeringsförklaring att finna ett system i stället för NPM som behandlar vårdanställda respekt och tillit och inte som slavar som ska effektiviseras till sista tablettutdelning.

Den utredning som tillsattes, Tillitsdelegationen, har dock verkat och lämnat sin slutrapport utan att göra särskilt mycket väsen av sig.

Risken finns därmed att NPM består.

På socialförsäkringsområdet ser vi inte så mycket mer än en rockad mellan Annika Strandhäll och Lena Hallengren där Hallengren tar över som socialminister och där Strandhäll som socialförsäkringsminister koncentrerar sig på det allt viktigare socialförsäkringsområdet.

Hennes första uppgift lär bli att göra om den statliga LSS-utredning om assistansverksamheten som nyligen presenterades och som välgörande nog genast slängdes i papperskorgen.