På måndag klockan elva ska Stefan Löfven presentera vilka ministrar som ska ingå i hans regering.

För LO-anslutna är fyra poster särskilt intressanta. Det är posterna som arbetsmarknadsminister, bostadsminister, migrationsminister och socialminister.

Arbetsmarknadsminister

Enligt januariavtalet ska Sverige under mandatperioden ta de första stegen mot uppluckrad arbetsrätt och sämre anställningsskydd.

Här behövs alltså en kvalificerad kraft som kan stå emot de värsta förslagen om nedmonteringar av LO-kollektivets rättigheter. Och någon som framför allt inser att alla förändringar måste förankras hos arbetsmarknadens parter.

Att ha kvar nuvarande arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) torde därmed vara den bästa lösningen.

Bostadsminister

Särskilt fokus riktas också mot posten som bostadsminister. I januariavtalet finns ett nyliberalt löfte med om att göra boendet till en klassmarkör.

Detta genom att Sverige under mandatperioden ska införa marknadshyror och en bostadspolitik som på sikt kastar ut låginkomsttagare från attraktiva boenden. Bostadssegregationen kommer därmed att öka kraftigt.

Nuvarande bostadsminister Peter Eriksson (MP) har lite orättvist fått kritik för att inte vara tillräckligt handlingskraftig.

Ändå har han släppt fram flera reformer för att öka bostadsbyggandet. Bland annat stod han bakom det nya statliga investeringsstödet för hyresrätter och studentlägenheter.

Denna utmärkta reform som ökade bostadsbyggandet togs dock bort med omedelbar verkan vid årsskiftet i och med att C och L då valde att släppa fram en konservativ M-KD-budget för 2019 och bostadsbyggandet sjönk åter.

Det som talar emot Peter Eriksson är dels Miljöpartiets svaga valresultat, som bör resultera i färre antal ministerposter än under förra mandatperioden.

Dels också Miljöpartiets allt tydligare bostadspolitik. I Stockholm har Miljöpartiet gjort upp med Alliansen om att driva en borgerlig bostadspolitik med utförsäljningar av hyresrätter och stopp för en rad nya bostadsprojekt som den tidigare rödgrönrosa majoriteten hade beslutat.

För Stefan Löfven räcker det nog med att ha gjort en obekväm bostadsuppgörelse med C och L som står utanför regeringen. Han vill nog inte möta denna Allianspolitik inom sin egen regering.

Posten som bostadsminister bör i stället gå till antingen Johan Löfstrand, bostadspolitisk talesperson för S, eller ännu hellre till Jonas Nygren, förbundschef på Hyresgästföreningen och tidigare S-politiker i Sundbyberg.

Migrationsminister

En post som Socialdemokraterna definitivt fortsatt måste ta hand om är posten som migrationsminister.

Här uppstår en vakans när migrationsminister Heléne Fritzon i vår går vidare till EU-parlamentet i Bryssel.

Miljöpartiet ville redan till förra mandatperioden ta hand om migrationsfrågor. Men även här har dock Miljöpartiets politik genom åren knappast gynnat vare sig LO-kollektivet eller de människor som kommer till vårt land.

Här måste vi ha en socialdemokratisk minister som förstår att solidaritet inte bara är att låta arbetskraft komma till Sverige utan också att kräva att de som kommer hit ska ha rätt till svenska löner och i övrigt samma villkor inom arbetsmiljö och arbetsrätt.

I annat fall öppnar vi endast för lönedumpning och exploatering av utländsk arbetskraft, något som blev följden av den överenskommelse om arbetskraftsinvandring som Miljöpartiet tidigare slöt tillsammans med Allianspartierna.

Miljöpartiet har visat att de inte behärskar migrationsfrågor.

En bra kandidat på posten som migrationsminister är i stället Södertäljes nuvarande kommunstyrelseordförande Boel Godner (S). Som styrande i en stad med hög invandring har hon många gånger visat att hon kan presentera bra pragmatiska lösningar.

Socialminister

Även på några av de övriga ministerposterna är arbetet viktigt för hur politiken påverkar LO-kollektivet. Hälso- och sjukvården är ett sådant område. Här är det dock departementets ställning som främst behöver förändras.

Socialdepartementet har i dag en svag ställning. Departementets arbete har varit överbelastat alltsedan den otillräckliga omorganisationen efter att Gabriel Wikström (S) avgått som folkhälsominister.

Denna svaga ställning på ett av arbetarrörelsens kärnområden är olikt Socialdemokratisk tradition och måste förändras.

Hur vi behandlar människor med funktionsnedsättningar, vilket stöd människor ska ha under perioder av sjukdom eller vad som händer efter en arbetsskada är vitala punkter i en politik för människovärde och hög tillväxt.

På dessa områden behövs en ordentlig förstärkning och Stefan Löfven bör inte vänta med att göra en ny genomgripande förändring av departementets struktur.

Socialdepartementet måste få tillbaka kraft att stå emot finansdepartementets ekonomiska prioriteringskrav.