Situationen i Iran blir allt mer ohållbar för majoriteten av landets medborgare. Matpriserna och priserna på andra nödvändighetsvaror har på kort tid gått upp med mer än 70 procent.

Löner betalas inte ut till arbetarna och människor har inte rätt att organisera sig och kräva sina rättigheter. Arbetare som protesterar fängslas och förs bort till okända platser.

Missnöjet växer och kritiken av regimen blir allt hårdare och tydligare. Regimen använder religionen godtyckligt bereda på repressioner och förtryck mot regimkritiker.

Protesterna sker mer och mer öppet. Irans ekonomi är i djup kris som inte bara är skapad av USA:s sanktioner utan av 40 år av korruption och repression, vilket har drabbat majoritet av det iranska folket.

Antalet strejker och likartade aktioner har ökat. I april slog affärsinnehavare i den kurdiska staden Baneh igen sina butiker i 20 dagar då regimen stängt gränsen och därmed strypte den för den kurdiska befolkningen livsviktiga gränshandeln.

I maj inleddes en strejk bland lastbilsförare i 160 städer, som pågick i tio dagar.

I juni förekom det omfattande protester i Teheran, Shahriar, Karaj, Qeshm, Bandar Abbas, Mashhad, Kermanshah, Arak och Tabriz, mot den ekonomiska situationen.  regimen använder sin brutalitet mot demonstranter och försöker gång på gång vifta bort sitt eget ansvar för den ekonomiska krisen.

Den iranska valutan har minskat med mer än 50 procent av sitt värde.

Iranska regimen liksom Turkiets Erdogan läggar hela ansvaret för den inhemska krisen och repressionerna  på väst.  Arbetarna och folkets rättmätiga protester är för grundläggande rättigheter, mot skyhöga matpriser, obetalda löner, tortyr , fängslanden, avrättningar, kvinnoförtryck och Irans involvering i Syrien.

Protesterna fortsätter och folket trotsar regimen med sina progressiva slagord.

Den högste andlige ledaren Ali Khamenei har som svar hotat med stränga straff för de som undergrävt den ekonomiska situationen, han har låtit säkerhetstjänsten arrestera ett stort antal protesterande.

Men strejkerna fortsatte. I Kurdistan-Iran genomfördes en endagsstrejk efter att regimen skjutit missiler mot KDP:s läger i Irak och avrättningen av Ramin Panahi och två andra kurdiska aktivister.

I september återupptog lastbilsförarna sin strejk i flera städer. Irans fria uppgav transportarbetarfackförening att strejken spritt sig till 31 provinser i Iran.

Regimen började hota strejkande med dödstraff. Likafullt fortsatte strejken in i oktober månad och spred sig till allt fler städer.

Den 18 november 2018 protesterade arbetarna vid sockerfabriken i Haft Tapeh i Khuzestanprovinen för att få sina löner utbetalda, för bättre arbetsmiljö.

Arbetarna samlades framför guvernörens kontor för att framföra sina krav.

Flera arbetare arresterades, bland annat den i Iran välkände ledaren för sockerbruksarbetarna Esmael Bakhshi.

I flera fall finns det klara bevis för att ledare och deltagare i strejkerna som arresteras utsatts för tortyr. Protesterna och strejkerna tenderar trots regimens brutalitet att bli allt fler och allt mer omfattande och uttrycker inte längre enbart ekonomiskt missnöje utan innehåller alltmer politisk kritik av regimen som blir allt hårdare i tonen.

I 40 år har den islamistiska regimen i Iran plågat det iranska folket. I 40 års tid har europeiska regeringar försökt föra en så kallad kritisk dialog med den iranska regimen utan några som helst resultat.

Tortyren och mördandet har bara fortsatt. Vissa europeiska politiker har försökt inbilla sig själva och andra att den iranska regimen blir mer resonabel om man utvecklar goda ekonomiska förbindelser med den.

Den ovanstående – om än ofullständiga förteckningen av strejker och protester i Iran under det gångna året torde visa att sådana föreställningar bara är självbedrägeri.

Jag tänker så här ibland: 40 år av islamistiskt förtryck – det är lika länge som Francisco Franco pinade och plågade det spanska folket under och efter inbördeskriget.

De som i Spanien till slut lyckades knäcka den spanska diktaturen var de självständiga arbetarkommittérna.

I dag slåss illegala självständiga fackliga organisationer mot den iranska regimen.

Det är verkligen på tiden att svensk arbetarrörelse, arbetarrörelsen inom EU och den svenska regeringen på allvar skapar kontakter och solidariserar med dessa folkliga krafter och inte bara förlitar sig på fruktlösa så kallade kritiska dialoger med en regim som står upp till halsen i blod.