The final frontier. Den yttersta gränsen mot det okända. En gång var San Francisco just detta.

San Franciscos första invånare var Yelamu, en ursprungsbefolkning som var del av Ohlone-folket. Staden grundades av några hundra spanska kolonialister som skapade en militär garnison och tog formell kontroll över området.

Men det var på grund av en ekonomisk bubbla San Francisco blev en metropol.

På sin tid den största staden i Kalifornien. Guldruschen i mitten av 1800-talet lockade hit (främst) män i alla åldrar. Drivna av en dröm om rikedom och möjligheter.

Till San Francisco kom man för att söka ett nytt liv, en ny identitet, en ny gräns mot det okända och en ny gräns för vad som var möjligt. Guld hittade man sällan.

I stället växte en stad fram. Nästan omedelbart började queera kulturer att gro.

1980-tal i Castros queerkvarter. Aidskrisen pågår för fullt men solidariteten är stark.

Cowboys dansade med varandra på baler, ibland i drag, och kvinnor klädde sig som män för att lämnas ifred. Inofficiella mötesplatser blev officiella, osedlighet blev identitet.

Och parallellt: teknologiska framsteg. Blåjeans, järnvägar och fantastiska broar som sydde ihop staden med Marin och Oakland (Golden Gate, respektive Bay Bridge). Broar som långt senare skulle bli kända för att explodera i diverse Hollywood-filmer.

Det var i San Francisco som Gene Roddenberry – i Star Treks fiktiva universum – lät bygga Enterprise, rymdskeppet som skulle ”utforska märkliga nya världar, söka efter nytt liv och nya civilisationer” och det var i San Francisco skeppets besättning landade i Star Trek IV – The Voyage Home.

Det är en sorts ironi att själva möjligheten till queer kultur nu står i motsatsställning till tech-industrin då man historiskt sett representerat två grenar av samma framtidsoptimistiska träd.

För den senaste bubblan, den andra tech-boomen, har lockat nya lycksökare. Stadens höginkomsttagare tränger nu ut marginella identiteter.

De queera kulturerna överlevde aids-krisen och kom till slut att stärka många legala rättigheter för hbt-samhället, till en oacceptabel kostnad. Men kan våra fysiska communities överleva kapitalismen?

Tomas Hemstad

Först till Oakland, Berkeley och resten av den östra bukten, och sedan vidare mot LA, Portland, glesbygden i Norra Kalifornien.

Queera barer stänger en efter en och de queers som är kvar är av nödvändighet inriktade på karriär; med flera tusentals dollar i hyra går det inte att flumma runt. Flower power känns långt borta, trots hippie-affärerna på Haight Street.

I aids-dokumentären We Were Here beskriver bögar och andra queers, nu i pensionsålder, hur de kom till San Francisco för att människorna här var öppensinnade, för att det kändes som hemma, för att Castrodistriktet kändes som en by ”bara för oss”.

De kom hit och startade blomsteraffärer och kvinnokliniker. De kom för att ragga upp varandra på gatan, gå på bastuklubbar mitt i natten och för att klä sig i tajta jeans med putande kukbula under gylfen.

1978 mördas Amerikas första invalda öppet homosexuella politiker, Harvey Milk, av Dan White. Året efter frikänns White på lösa grunder.

Demonstration för att uppmärksamma aidskrisen i San Francisco, maj 1989.

Homos och bin går man ur huse och protesterar på gatorna, slåss med polisen och bränner snutbilar. Ingen vet ännu vad hiv är, men viruset finns redan bland dem. Snart börjar unga män att dö.

Blomsteraffären gör en makaber succé, vänner begravs nästan varje dag. Bastuklubbar stänger. Kroppar smalnar av, tappar sin form. I stället för kukbulor, kaposis sarkom-tumörer.

Lesbiska och bikvinnor, utträngda till sidlinjerna av homosamhället av en misogyn bögkultur, stiger direkt fram för att ta hand om de män som tills nyligen har himlat med ögonen åt dem på Castro Street.

Aktivister i mustasch och jeansjacka skriker och slåss på gatorna för att resten av världen ska bry sig. Till slut börjar resten av världen lyssna.

Under 00- och 10-talen har 80- och 90-talen kommit igen i mode, musik och kultur. Act-Up-aktivisterna har blivit stilikoner, Keith Haring-motiv syns på t-shirts och jackor och rosa trianglar med slagord återfinns på allt från noise-kassetter till festflyers.

Det kan tyckas mörkt att en era så förknippad med döende unga, med sjukdom och med sorg, väcks till liv igen av generationer som inte var direkt drabbade. Men alla bögar lever i aids-krisens efterskalv.

I videoprojektet Fathers målar aktivisten och konstnären Leo Herrera upp en värld där aids aldrig hände, en utopisk vision om vad som kunde ha varit.

Vi förlorade våra fäder, de som skulle visat vägen. Generationen efter växte upp med sexuell paranoia.

Bromsmedicin-generationen uppfann barebacking, motreaktionen mot det säkra sexet där det kondomlösa knullet blev en sexuell livsstil.

Dödsryckningar i Pridetåget? Gentrifieringen hotar stadens livaktiga queerkultur, som byggt på att bögar, flator och transpersoner från hela USA funnit en fristad i San Francisco.

Aids är ett före och efter för hela den västerländska bögkulturen.

Men det finns också en annan sorts lockelse i bilderna av arga bögar på gatorna, av kliniker fulla av queers som tar hand om varandra och av vänfamiljer av hbt-personer som vakar på sjukhus.

I efterhand ser det ut som att det finns en mening, ett sammanhang. Det är inte sorgen, döden, sjukdomen, som skapar en nostalgisk avund, utan kärleken, omtanken, kamplusten.

Krisens estetiska arv bär en längtan till en värld där vi tar hand om varandra, i solidaritet för att det är vårt ansvar.

Men det är ett levnadssätt som aktivt motarbetas av våra omständigheter, av ekonomisk verklighet och kulturella förutsättningar.

I bleknade nyhetsbilder och gulnade fotografier ter sig aids-krisen som en tid där man kunde låta sig falla baklänges och fångas av vänner, främlingar och allierade innan man nådde marken.

Det är givetvis en falsk bild. Många dog i ensamhet, utan den hjälp de behövde. Det finns ingen ära i att dö ung, bara oändlig sorg.

Skribenten Tucker Shaw fångade detta i en uppmärksammad Twitter-tråd förra året: ”Minns hur hemskt det var, för inte så länge sedan. Hur många vackra vänner som dog. En efter en. Brutalt. Rastlöst. Sköra och fuktiga. I kalla rum med varmt ljus. Minns du?”

Samtidigt håller våra fysiska gemenskaper på att försvinna.

Techbolagen tar över. Apple deltar varje år i Prideparaden med tusentals anställda – som köper upp hemmen i Castro.

Stigande hyror rensar ut bohemer och fattiga, konstnärer och konstiga från stadens kärnor.

För oss som bor kvar gäller det att göra karriär eller att börja förbereda sig för den dagen man inte längre har råd. Att bli ”priced out”, som det kallas, är något som alla vi som inte har toppjobb måste vara beredda på, något som nu ingår i stadsupplevelsen.

Vi går ut mindre och mindre, beställer mat på appar, cruisar på Grindr i stället för gatan.

På bögbarer pratar vi om hur mycket vi jobbar i stället för hur mycket vi knullar.

Det finns en känsla av att städerna håller på att ta slut, men ingen känsla av vad som kommer härnäst. Det finns ingen blomstrande förortskultur, ingen grön våg med homosexuella kollektivbondgårdar.

De som flyttar hamnar oftast i någon annan (ännu) lite billigare stad, och är den trivsam så tickar snart domedagsklockan även där.

Han har flyttat och hon har flyttat och hen letar lägenhet i Portland. Men från Portland flyttar folk till Eugene och Austin och Charlotte.

I USA pratar ingen om att det är dags att sluta flyga, hur skulle man annars träffa släkt och vänner som är spridda över hela det enorma landet? Utan lagstadgad semester? Tjena.

Är fysiska samlingsplatser för minoritetskulturer ens en möjlighet för låginkomsttagare i de urbana samhällen som håller på att växa fram i USA?

Gentrifieringen skapar en ny sorts skräck för bögar, crustpunkare och konstnärer.

För när de första bögarna har kastat ankare, crustpunkarna hittat en lokal att laga cyklar i och konstnärerna slängt ihop ett DIY-galleri i en gammal potatiskällare, då står byggföretagen och bultar på dörren: Här ska bli fräsch förstad med vinbarer och dumplings och ekologiska cykelhjälmar och INNOVATION och barnparker och och och.

Det är en sorts ironi att själva möjligheten till queer kultur nu står i motsatsställning till tech-industrin då man historiskt sett representerat två grenar av samma framtidsoptimistiska träd

Tomas Hemstad

Och snart har de som bodde här – påfallande ofta etniska minoriteter – trängts ut.

Punkarna försvinner. Bögarna och konstnärerna också, om de inte lyckats berika sig tillräckligt.

De som serverar vin och dumplings bor i förorter, längre och längre från städerna där deras arbete ligger.

Staden fortsätter att vara platsen där teknisk innovation föds, men vad händer med den samhälleliga innovationen?

Hur kan våra samlevnadskulturer fortsätta att utvecklas när vi tvingas flytta regelbundet, pendla långa sträckor, arbeta i städer vi inte har råd att bo i?

De queera kulturerna överlevde aids-krisen och kom till slut att stärka många legala rättigheter för hbt-samhället, till en oacceptabel kostnad.

Men kan våra fysiska communities överleva kapitalismen? Det återstår att se.