Den här dagen börjar Bassem Jerbi redan klockan sju med att förbereda en anställningsintervju.

– Annars är det inte så många som rör på sig. En period var det många. Då kunde lärare höja sin lön också genom att byta skolor inom staden, men det går inte längre, säger Bassem Jerbi, som har vänt en trend där lärare och elever numera söker sig till skolan och där medarbetarenkäterna visar gott resultat.

Han har också lyckats öka föräldradeltagandet.

Att föräldrarna inte lägger sig i lärarnas undervisning – som i andra områden med fler högutbildade föräldrar – är bra, anser han, som däremot jobbar hårt för att öka engagemanget i barnens utveckling.

– Det funkar inte med formella möten. I stället har vi afternoon tea, middagar och aktiviteter ihop med olika organisationer och stiftelser, där också syskon får vara med. Vi försöker ta bort alla trösklar.

I andra stadsdelar är rektorsjobbet ett rent ledningsarbete; här handlar det om socialt arbete.

– Jag ser mig som ett smörjningsmedel.

I hallen utanför årskurs tvås klassrum är det lugnt och gott om utrymme.

”Lysa klart, klart, klart, lysa klart”, sjunger några barn. ”De där byxorna är inte så varma, ta på dig din overall”, uppmanar en pedagog.

Det är ju Sverige vi bor i, inte ett laglöst samhälle. Jag vet vilka de där killarna är. De vill sprida skräck och medierna spelar med

Bassem Jerbi

Att ta jobbet som rektor på Östbergaskolan var ett ”kamikazeuppdrag”. Det var i alla fall vad andra sa till honom.

När han kom till skolan 2014 gick där bara 112 barn trots att det fanns plats för mer än det dubbla. Nu är siffran 190 och stigande.

Förorten är socioekonomiskt utsatt, men det han själv såg som det stora problemet var en osund organisation.

Det hade funnits en brist på ledarskap, med tillfälliga lösningar de senaste åren.

– Personalen gjorde sina egna scheman, tillsatte sina egna resurser, umgicks bara i sina egna lärarlag, säger han.

Någon förberedelse inför att hantera detta hade han inte fått på rektorsutbildningen.

– Den gav mig verktyg för att jobba med lagen, inte med personalen, säger han, och i början tvivlade han på sig själv många gånger.

En del av personalen var glad över att det skapades en formell struktur, andra var nöjda med den informella struktur som de själva hade skapat. Resultatet blev att en del sökte sig därifrån.

– Jag tror att alla har potential att blomma ut, men i olika verksamheter, säger han.

Efter gymnasiet jobbade Bassem Jerbi i en matvarubutik i Norge.

Det var tråkigt, tyckte han, och när han åter hemma i Norrköping stötte på en annons från Arbetsförmedlingen med rubriken ”Fler män till skolan” blev han intresserad.

– Jag försöker planera in lite luft för lärarna så att de kan jobba med barnens välmående, säger Bassem Jerbi.

Redan efter några år som lärare insåg han att han ville något mer.

– Jag hade ett annat driv.

Första rektorsjobbet fick han på en Stockholmsskola för barn med särskilda behov, där han var lärare.

Sedan blev han headhuntad till Vittraskolan i Sollentuna. Men resvägen blev för lång, tyckte han, som nu var Östbergabo, och sökte något inom Stockholms stad.

Att jobbet hamnade så nära som ett stenkast från hemmet var kanske ändå inte idealet.

Det första året som rektor på Östbergaskolan jobbade han nästan dygnet runt.

– Och eftersom jag bodde så nära gick jag ner och kollade läget när säkerhetsföretaget ringde om larm.

När skolbarnen började stå och vinka utanför frukostbordet fick familjen nog och flyttade från området, trots att de trivdes i övrigt.

Mediebilden av det socioekonomiskt svaga området ger han inte mycket för, den som till och med beskrivit ett maffialiknande parallellsamhälle.

– Det är ju Sverige vi bor i, inte ett laglöst samhälle. Jag vet vilka de där killarna är. De vill sprida skräck och medierna spelar med. Det har varit en skjutning här på Östbergahöjden, det är förstås otäckt, men det händer i alla områden. Mordfrekvensen på Södermalm i innerstaden är mycket högre.

Ryktet får han dock fortfarande jobba med. Det som gör att högutbildade och de som har möjlighet väljer andra skolor åt sina barn.

Om bara boende i det närliggande Gamla Östberga också valde skolan, skulle balansen vara perfekt, anser han.

– Det här är framtidens Aspudden. Utsikten, grönskan, säger han.

Det funkar inte med formella möten. I stället har vi afternoon tea, middagar och aktiviteter ihop med olika organisationer och stiftelser, där också syskon får vara med. Vi försöker ta bort alla trösklar

Bassem Jerbi

Aspudden som också var förknippad med fattigdom och kriminalitet – men som nu är en attraktiv och dyr Stockholmsförort.

Logistiken kring att ordna lektioner i 35 olika hemspråk, till exempel sydsamiska, får han också arbeta med.

Men att barnen – och gärna den personal han anställer – har olika bakgrund ser han som en tillgång.

Dagen efter ska han föreläsa för kolleger om hur de jobbar med social och organisatorisk arbetsmiljö.

Hur de kartlägger, tar tag i röda siffror och tar hänsyn till personella resurser i budgeten.

– Jag försöker planera in lite luft för lärarna så att de kan jobba med barnens välmående.

Fem snabba med Bassem Jerbi

Hur når man framgång i en organisation? 

  1. Identifiera framgångsfaktorer som redan finns och som går att spinna vidare på.
  2. Ta reda på hindren för att lyckas med detta.
  3. Utnyttja allas kompetens.
  4. Visa tillit, men agera och stoppa inte huvudet i sanden om det händer något.
  5. Jobba mycket med mjuka värden. Vi har till exempel en torsdagsfika över yrkesgränser där alla deltar och pratar om annat än jobbet.

Fakta om Bassem Jerbi

Ålder: 39 år.

Bor: Huddinge.

Yrke: Rektor.

Aktuell som: Årets skolledare i Stockholm

Om skolval: ”Bäst för barnen är att gå i skola där de bor. Ta samhället där du bor på allvar, umgås med grannarna!”