ESSÄ. Hur övertygar man någon om att jorden är rund? Att den inte styrs av Illuminati, judar eller rymdödlor?

Att den visserligen håller på att gå under, men inte på grund av en konspiration, utan för att vi envisas med att bränna olja och skövla regnskog?

Att upplysa konspirationsteoretiker om sakernas tillstånd är svårt. Enligt dem själva är de ju redan upplysta.

De har genomskådat dimridån, förstått hur allt hänger ihop: att klimathotet är en kulturmarxistisk bluff, att trafikflyg släpper ut manipulativa kemikalier, att migrationen dirigeras av George Soros, att FN:s Agenda 2030 är en plan för globalt tyranni, att ”landsförrädarna” Stefan Löfven och Annie Lööf går i Bilderberggruppens ledband, att det senaste riksdagsvalet var riggat av den ”djupa staten” och att mainstreammedierna mörkar sanningen om allt detta.

Vad är väl då eventuella motargument och motbevis om inte lögner och villospår, en del av mörkläggningen?

Och alla journalister och forskare som rannsakar teorierna man tror på, vad är de om inte kontrollerade nickedockor?

Själv har jag bland annat anklagats för att ”sprida osanningar och propaganda” och kallats betald lakej, trots relativt ringa insatser på området.

För den brittisk-amerikanske ”debunkern” Mick West är den typen av beskyllningar vardagsmat.

Hans utläggningar på sajterna Contrail Science och Metabunk avfärdas normalt som falsarier, och West själv hängs ut som den hemliga regeringens internettroll.

Det förmodade trollandet har samtidigt gett resultat. Mot alla odds har West faktiskt lyckats påverka ett antal konspirationstroende.

Du kan lägga fram en hel hoper med fakta som talar emot konspirationsteorin. Men också ifrågasätta de mest åberopade källorna. Håller de måttet?

Kent Werne

Fått dem att ändra uppfattning. En erfarenhet som ligger till grund för boken Escaping the rabbit hole: how to debunk conspiracy theories using facts, logic, and respect (Skyhorse Publishing, 2018).

Många konspirationsteoretiker liknar sitt uppvaknande vid att ramla ner i ett kaninhål, till ett underland där ingenting är som vanligt, som Alice i Lewis Carrolls klassiska saga.

Alternativt har de precis som Neo i filmen Matrix bestämt sig för att undersöka ”hur djupt kaninhålet går” och svalt det röda sanningspillret – blivit ”rödpillrade”.

Har de trillat dit av en slump? Psykologerna menar att vissa är mer benägna än andra att se mönster och dolda avsikter överallt.

En överdriven misstro bidrar förstås också. Sedan går sökandet efter förklaringar på högvarv när kriser briserar och världen skälver. Folk tappar fotfästet, och konspirationstänkandet erbjuder en väg ut ur osäkerheten.

Alla har dock sett en vit kanin. Det kanske börjar med en fråga, en film av Alex Jones, ett Youtubeklipp, en länk från en vän.

Man klickar sig sömlöst vidare genom algoritmernas snäva synfält, slukar fler filmer och texter i samma genre; hamnar i webforum och Facebookgrupper med namn som ”Stå upp för Sverige” och ”Stoppa maktmissbruket” – ekokammare som skänker gemenskap och gjuter en världsbild.

En vacker dag anser man det fullkomligt givet att allt väsentligt som händer – alltifrån terrorattacker till skogsbränder – är en del av den globalistiska konspirationens dolda agenda, och man föraktar sjusovarna som ännu inte vaknat upp.

När folk väl hamnat i underlandet får de svårt att hitta ut.

Mycket på grund av att de aldrig konfronteras med fakta som utmanar deras uppfattning, utan bara med sånt som bekräftar den, argumenterar Mick West.

Själv har jag bland annat anklagats för att ”sprida osanningar och propaganda” och kallats betald lakej, trots relativt ringa insatser på området

Kent Werne

Nätgemenskaperna fungerar som sekter: alla faller in i samma ramsor, ljudbilden blir unison, allt annat stängs ute, avvikande röster förhånas (gärna med en gråtskratt-emoji) och anklagas att vara maktens agenter.

Ändå stavas lösningen ”exponering för ny information”, menar West. Det är åtminstone så han har räddat ett antal konspirationstroende ur kaninhålet.

I boken presenterar Mick West en slags metod för att hjälpa konspirationsfrälsta.

• Först måste man förstå vederbörandes ståndpunkter genom att ställa nyfikna frågor och lyssna, utan att döma eller håna. Tänk som en journalist, inte som en debattör. För att kunna erbjuda kunskap måste du först identifiera luckorna.

• Därefter gäller det att skapa tillit. Var uppriktig med att du inte tror på konspirationsteorin, men att du kanske skulle göra det om du fick se övertygande bevis. ”Ge dem en möjlighet att omvända dig.” Om du visar respekt är chansen större att du själv möts med respekt. Att utmåla dig själv som Einstein och andra som idioter lär inte funka.

Kanske kan du och konspirations-teoretikern rentav ha något gemensamt: en oro över världsläget, en kritisk blick på makten, insikten att konspirationer faktiskt förekommer.

• Du måste också ta reda på fakta i målet. Nej, du behöver inte läsa hyllmeter med rapporter om 9/11 och Kennedymordet. Det finns sammanfattningar på nätet.

• Nu kan du ta fram ficklampan och lysa upp kaninhålet, kanske genom att granska ett ofta upprepat ”bevis” för konspirationsteorin, som att Kennedy måste ha skjutits framifrån eftersom kroppen slungades bakåt i bilen när han träffades i huvudet. Länka till ett Youtubeklipp som faktiskt visar – i slowmotion – att huvudet först knycker framåt och att en blodstråle sprutar från pannloben, vilket tyder på att Kennedy sköts bakifrån.

Du kan lägga fram en hel hoper med fakta som talar emot konspirationsteorin. Men också ifrågasätta de mest åberopade källorna. Håller de måttet? (Det gör de sällan).

Och samtidigt tipsa om filmer och böcker som förklarar vad som hände. Eller varför inte föreslå samhällskritisk teori och forskning som kan ersätta konspirationstron.

Räcker det? Risken är stor att du går bet. Men med fakta, logik och respekt kan du ändå övertyga en och annan om att jorden faktiskt inte är platt, menar West.

Ta en tur till havet och peka på en båt som försvinner bortom horisonten.

Håll sedan tummarna för att svaret inte blir att båten föll över kanten.

Kent Werne är aktuell med boken Allt är en konspiration: en resa genom underlandet (Ordfront).