Redan i sin första regeringsdeklaration lovade Stefan Löfven att skrota New Public Management, NPM, inom offentlig sektor.

Med sin sekundreglering av arbetsuppgifterna hade NPM mött stark kritik från offentliganställda. Personalen förespråkade i stället ett styrsystem som bygger på personalens vilja och kunnande i jobbet.

Den rödgröna regeringen tillsatte också en utredning, ”Tillitsdelegationen”, som genom långtgående försök på olika platser runt om i Sverige skulle finna ett bättre styrsystem, ett styrsystem baserat på tillit i stället för sekundreglering och övervakning.

Och visst finns bra allmänna råd i Tillitsdelegationens slutrapport som nu är klar, till exempel att inte detaljstyra mer än nödvändigt, att satsa på bra ledarskap, att satsa på mötet mellan personal och medborgare.

Men svaren på många grundläggande frågor uteblir. Framför allt hur Sveriges extremt långtgående privatiseringar genomsyrar och påverkar valet av styrsystem.

För sekundregleringen inom NPM finns inte där av misstag. NPM är i sig en medveten metod för att kartlägga ”ineffektiva” partier av verksamheten, det vill säga partier som riskerar att minska företagens vinster. Syftet med NPM är att få ett system där effektiviseringar och neddragningar kan få utrymme.

NPM går därmed i stora delar stick i stäv med talet om tillit till personalen och brukarnas behov.

Kan ett möte med en medborgare göras på 5 sekunder, ska det inte få ta längre tid.

I begreppet tillit är denna sekundfixeringen borta. Varje möte ska få ta den tid situationen kräver.

I en privatiserad drift innebär i stället varje sekunds ”förslösat” arbete en lägre vinst för välfärdsföretaget.

Så naturligtvis har privatiseringsdebatten stor betydelse i valet mellan NPM och tillit.

Det här är en forskningsrapport, och ytterst är valet naturligtvis politiskt och ideologiskt. Men frågan är om slutrapporten har gjort politikerna så mycket klokare.