Internet är inte trasigt

ESSÄ. Någon låtsas vara mig på Twitter. Ett konto använder min gamla profilbild och mitt namn.

Kontot är aktivt någon gång om dagen. Delar starka åsikter jag inte har. Gillar saker högerideologiska twittrare skriver som jag inte tycker om. Verkar även uppskatta Harry Potter.

Jag bryr mig inte speciellt mycket. Kontot har 140 följare och syns knappt.

Men vänner till mig hör ibland av sig när kontot gillat något påhopp på dem. Därför har jag vid ett tiotal tillfällen de senaste två åren anmält det till Twitter.

Det är inte svårt att verifiera att jag är jag. Min farfar tog det efternamn jag bär. På gott och ont finns det bara en Johannes Klenell i hela världen. Men på nätet är vi två.

I boken Modernitet och självidentitet från 1991 skrev den politiske teoretikern Anthony Giddens att vi slutat forma vår världsbild genom traditioner.

I stället skulle vi nu använda oss av system med experter som tolkar omvärlden åt oss. Det är en behaglig, pragmatisk och meritokratisk tanke som på många vis sätter fingret på 1990-talets politiska tidsanda.

Vi hade nått historiens slut och det politiska projektet var klart. Nu skulle det vi skapat förvaltas och tolkas av dem som var bäst på det.

Människan reagerar starkast på fara. Känslan av faktisk vinst eller glädje är aldrig lika stark och långvarig som oron för förlust

Giddens var en av strategerna bakom Tony Blairs New Labour och dess högersväng mot det som i dag kallas mitten.

Ideologierna befann sig i upplösning och skulle ersättas av status quo.

Sociologen William Davies nyutkomna bok Nervous States: How feeling took over the world ger ett historiskt perspektiv.

Det expertsystem vi förlitat oss på, konstaterar Davies, har sin grund i 1600-talet. Han lyfter filosofen Thomas Hobbes uppdelning av krigs- och fredstillstånd.

Hobbes ansåg att människans naturtillstånd var rädsla och som konsekvens av rädslan våld. Det enda som kunde skapa förutsättningar för fred var fruktan för och tilliten till att staten skulle straffa dem som begick oförrätter.

Nationalekonomen William Petty breddade sedermera statens roll. Han såg i vetenskapen det som skulle ge oss ett fredligt samhälle.

Genom den objektiva statistiken skulle vi söka förbättring. En sorts ständig diagnosticering av samhällskroppen.

Uppdelningen Davies tar upp är såklart ett ideal. Gränserna mellan staten och folket, krig och fred, soldat och civil, sanning och lögn har aldrig varit enkel.

Men Davies pekar på hur gränserna allt mer medvetet börjat suddas ut under 1900-talet. De första flygbombningarna ledde till att civila blev strategiska måltavlor i krig.

Managementtänkandet inspirerades av militär logistik och strategi. Vetenskaplig expertis konkurrensutsattes när förment fria marknadsdrivna forskningsinstitut utmanade universiteten.

I förhållande till Nervous States historiska överblick känns boken Internet är trasigt, skriven av Karin Pettersson, tidigare politisk chef på Aftonbladet, och journalisten Martin Gelin, mer som ett hårt politiskt uppvaknande under festivalen Burning Man.

Det är ingen naturlag som säger att sociala medier måste gynna extremism, säger författarna. I stället är Silicon Valleys techmogulers affärsmodell problemet.

I drevdansen finns inte utrymme för eftertanke. I stället följs aktion av reaktion i ett oändligt eko. Och ju mer stridbara vi är desto mer belönas vi

Affärsmodellen bygger på informationsinsamling av vårt beteende som sedan säljs. Ju mer tid vi tillbringar på plattformarna, desto mer data om oss fångas upp.

Människan reagerar starkast på fara. Känslan av faktisk vinst eller glädje är aldrig lika stark och långvarig som oron för förlust.

Algoritmen som styr våra flöden ger oss därför just det. Vår exponering för högerextremism, konspirationstankar och rasism ökar.

Davies, som fokuserar mer på människa än teknik, skiljer mellan två typer av information: Underrättelser och fakta. Underrättelser är snabb information som används för att bedöma ett yttre hot och agera.

Denna står i kontrast till fakta, i det att den inte behöver vara sann för att den ska upplevas som korrekt. Informationen gör oss reaktiva.

Men i ett större flöde av underrättelser får hjärnan svårt att processa fakta bortom fight or flight.

En lättbegriplig modell för det hela är kanske filmen Transformers -The Last Knight.

Regissören Michael Bay, skolad i 80-talets fullspäckade reklam- och musikvideoestetik, har packat filmen så hårt med kameraåkningar, mättade färger, skakigt foto och explosioner att varje klipp signalerar till vår hjärna att det är relevant.

Hjärnan får inte vila och slutar processa information. Jag har sett Bays film fem gånger och minns ändå inte handlingen.

På samma vis arbetar sociala medier.

Men varför har just högerextremismens nationalism och kulturkrig vunnit mark på nätet? Att algoritmerna reagerar positivt på materialet kan bara vara en delförklaring. Varför köper vi konspirationen?

Här använder Davies den preussiske generalen Carl von Clausewitz. Han beskrev på 1800-talet hur Napoleon helt ritade om kartan för krigsföring. Frankrike hade efter revolutionen fått en nationell identitet.

Denna identitet möjliggjorde värnplikten. Som i sin tur möjliggjorde större arméer.

Soldater som inte bara slogs av tvång eller för pengar. De stred för sin identitet som fransmän. Kriget fick mening – soldaterna stridsmoral.

Vi hade nått historiens slut och det politiska projektet var klart. Nu skulle det vi skapat förvaltas och tolkas av dem som var bäst på det

Tillbaka till vår tid och kollapsen för Anthony Giddens expertsystem där samhällskroppen tycks ha utvecklat resistens mot de objektiva fakta som skulle bota den.

En politiker säger att den ekonomiska utvecklingen går framåt och att BNP mångdubblas. Då ljuger nödvändigtvis inte politikern. Men det känns som en lögn för dem i samhället vars ekonomiska utveckling stått still.

I USA:s fall gäller det en allt större grupp människor. Om man låter de ekonomiska klyftorna växa blir upplevelsen av hycklande makthavare allt större.

Moralen sjunker. Väljarna tappar tron på systemet. Utan tillit till systemet uppstår tomhet. Och i den tomheten oro.

Högerextrema och totalitära krafter har kunnat skörda denna genom att omfamna oron och erbjuda sammanhang, syfte, konflikt och mål.

Med avstamp i techjättarna i Silicon Valley slår Pettersson och Gelin redan i bokens titel fast att internet är trasigt. Som att det finns något som kan bli helt och rent igen.

William Davies går tillbaka till nätets barndom och konstaterar att internet skapades av USA:s armé för att samla just underrättelser. Ett verktyg för att fatta allt snabbare beslut under kalla krigets långvariga tillstånd – fyllt av paranoia, spionage och desinformation.

Parallellt med utvecklingen från militärt nätverk till allmän egendom bröts gränserna mellan krig och fred, civil och soldat, lögn och sanning ned.

Putins hybridkrig sägs ha givit Trump presidentposten, men är inte definierat som krigstillstånd. I dag mobiliseras vi alla i ett ständigt pågående narcissistiskt kulturkrig vare sig vi vill eller inte. Styrda av marknadsalgoritmer.

Vi agerar på det vi får. Och det vi agerar bäst på är onyanserade underrättelser.

Skandaler. Explosioner. Övergrepp. Invasion.

När elden falnat i rådande konflikt flammar den omedelbart upp någon annanstans.

Managementtänkandet inspirerades av militär logistik och strategi. Vetenskaplig expertis konkurrensutsattes när förment fria marknadsdrivna forskningsinstitut utmanade universiteten

I drevdansen finns inte utrymme för eftertanke. Det spelar ingen roll om det vi rasar mot är sant. Vi upplever och då agerar vi. Så följs aktion av reaktion i ett oändligt eko. Och ju mer stridbara vi är desto större belöning.

Internet är trasigt pekar på hur snabba aggressiva tweets eller Facebookstatusar laddade med starka värdeord får fler positiva reaktioner än de försiktigt resonerande.

Som fångar i en film av Michael Bay blir vårt samtal allt mer polariserat. Vi allt dummare.

Men internet är inte trasigt. Det gör exakt vad det skapades för.

Kontot som utger sig för att vara mig är kvar. Kulturkämpar på.

Delar utspel av moderaternas riksdagsledamot Hanif Bali och teologen Ann Heberlein. Starka känslor förmedlade av en lögn.

Historien fortsätter men 90-talet är över.